The LEGO Ninjago Movie (2017)

Ninjor, mästare, fädrer, söner och Lego

Vid sidan av alla dessa oförblommerat kommersiella och skickligt utförda samarbeten med kända franchiser som ”Star Wars” och ”Jurassic World” producerar ju Lego helt egna koncept och serier, som ”Lego Chima” och ”Lego Friends”. TV-serier, väskor, tröjor och legoset förstås. Kung bland dessa (bedömer jag, helt ogooglat) är ”Lego Ninjago”. De unga ninjorna och deras gamle mästare Wu har varit en hyfsat stor del av mina barns uppväxt och serien hittade efter en småknackig start en rätt skön ton. Och nu har det blivit en film, gjord i samma anda som ”Lego-filmen” och ”The Lego Batman Movie”. Vilket är bra, för att avverka en viktig punkt tidigt.

Det börjar med lite live action, en prolog där ”Den oändliga historien” möter ”Gremlins”. Med Jackie Chan (!) som också är engelsk (nåja) röst till Mäster Wu och har engagerat sig djupt i fightscenerna. Här berättar han ’legenden om legenden om Ninjago’ för en ung kille som gömmer sig undan mobbare i hans affär. Det är mysigt men inte jättekul.

Jättekul är enligt mig resten av filmen, som alltså genomsyras av den typiska Legofilmshumorn, vilket är en av de roligaste humorarna. Det är repliker som blixtrar förbi, roliga även i svensk dubbning, och ett pendlande mellan gags och allvar som långt ifrån alla bemästrar. En typisk dialog kompletteras gärna med övertydliga reflektioner från någon annan i bakgrunden, något som jag av någon anledning tycker är jätteroligt.

Prequel eller sequel, undrar jag ett tag. De ormar som var en så stor del av den tidiga handlingen i serien lyser med sin frånvaro och staden är förlagd till ett vackert kustlandskap som jag inte känner igen alls. Ett ’helt eget universum’, förklarar sonen, som av någon anledning vet allt sånt och inte får någon som helst kognitiv dissonans av slika påhitt. Alltså en möjlighet att släppa loss roliga manusförfattare och duktiga animatörer i Legos värld och spinna vidare (pun intended) på de redan etablerade karaktärerna utan att fjättras för mycket av det förflutna.

Handlingen i yttersta korthet:

Lloyd är en ung kille som i egenskap av son till den ökände Lord Garmadon blir utfryst i skolan (”Hans pappa förstör allting …”). Han ingår dock i ett gäng hemliga ninjas med häftiga robotar som träder till stadens försvar varje gång Lord Garmadon anfaller den, vilket han gör ofta. Detta ger Lloyd tillfälle att möta sin far, som dock inte har en aning om vem han är och helt missar hans inte så subtila vinkar. Omständigheterna kommer emellertid tvinga dem att samarbeta och under en strapatsrik färd lära känna varandra.

Frenetiska actionsekvenser med gott om gags. 80-talshumor, Dreamworks-skämt, ett hemligt vulkannäste fullt med skurkgeneraler som med jämna mellanrum får sparken på det mest obehagliga vis. Expertmässigt konstruerade pastischer på typiska filmscener. Scenen när Garmadon skakar delfiner ur robotstövlarna och den när en katt röjer loss i staden, frammanad av Det ultimata vapnet (en laserpekare). Förbiblixtrande referenser till Pearl Harbor, och Mäster Wu som spelar hits på sin flöjt. Och scenen när Lloyd tappar sin arm och Garmadon ska sätta tillbaka den. Bland det roligaste jag sett senaste året.

Ja, det är inget att hymla om: jag tycker det är sjukt underhållande.

Bra att veta: fokuset på far och son lämnar inte så jättemycket plats kvar åt de andra karaktärerna, som mest blir sidekicks. Dessutom finns det de som påstår att den här filmen är den 'svaga länken' i Legofilmskedjan. Eventuellt har jag alltså fel. Men det känns osannolikt ...

© Anders Lindahl
2018-03-03

Originaltitel: The LEGO Ninjago Movie
USA, 2017
Regi: Charlie Bean Paul Fisher

Genre: Action, Animation, Barnfilm, Komedi
Hemmabio: 2018-02-05

Relaterat: The Lego Batman Movie (2017) Lego-filmen (2014)

Sök