The Square (2017)

Jätterolig och jättejobbig

Vad är det som är så roligt? Varför sitter jag och fnissar mig igenom så stora delar av Ruben Östlunds nästan 2,5 timmar långa guldpalmsvinnare? Förutom när jag riktigt gapskrattar, bland annat åt det misslyckade nermonterandet av en kungastaty eller en kändiskock som ryter åt en samling museidonatorer.

Lars von Trier (den Trier som gjorde ”Direktören för det hele”) möter Roy Anderson i en film av en person som kanske egentligen inte längre bör jämföras med mästare, eftersom han är en själv. Christian (en utmärkt Claes Bang), konstnärlig ledare på ett modernt museum i Stockholm, planerar utställningen The Square. Det är ”en plats där särskilda regler gäller”. Tanken om en ruta där goda gärningar och människomöten ska uppstå kontrasteras enkelt men effektfullt mot tiggare på gatan eller folk som ber om donationer till välgörenhet. När Christian får sin mobil stulen och hans assistent hittar dess ungefärliga position via datorn uppstår Haneke efter ett par Heineken; varför inte dumpa en hotfull lapp i brevinkastet i varje lägenhet i förortshyreshuset där den verkar befinna sig? Resultatet är sjukt roligt och cringigt spännande (och väldigt Östlundskt: män gör dumma saker bara för att visa någon att de vågar). Men det kastar en lång skugga som är långt ifrån bara komisk.

Ett möte mellan ett par drivna PR-killar och muséets olika karaktärer som vill imponera på dem och varandra. En intervju med en ”inte så akademisk” journalist (Elisabeth Moss i en oväntat komisk roll). En konstnärsintervju som avbryts av en kille med tourettes. En sekvens när två främlingar tillsammans konfronterar en arg man mitt på gatan, i vad som visar sig vara ambitiöst ficktjuveri. Allt känns lika verkligt som dynamiskt. Bildmässigt är det inte lika statiskt som i hans klassiska långscener med fast kamera, trots att just det stilgreppet inledningsvis är övergripande. Tids nog får kameran uppleva en frihet den väl aldrig åtnjutit hos Östlund (sedan skidfilmerna, vill säga). Ingen skakig handkamera dock, till min glädje. Karaktärerna har lite mer skruvning än brukligt i hans filmer men är lika fantastiskt välspelade som vanligt.

Det är spännande, bör påpekas. Flera gånger får man den där känslan när något gått för långt och någon inte riktigt vill kännas vid det. När konsekvenserna kommer. En jättearg kille som inte uppskattar att bli kallad för tjuv, en massa jättearga människor på nätet som inte uppskattar en ”djärv, viral” kampanj, ett one night stand som vill uppfattas som mer. Det finns något bekant i hur skruven vrids åt och problemen staplas på Christians huvud, något som får mig att tänka på både ”En natt i New York” och "Barton Fink" (vilket måste vara världens bästa associationskombo). Christians två döttrar som oväntat hälsar på är delvis en lättnad mitt i alltihop och ger honom tillfälle att förklara en del av konstverken - som faktiskt inte är så dumma.

Men fnissen tystnar till slut nästan helt. Christians hantering av en konfrontation i hemmiljön gör det omöjligt att inte ägna sig åt just det där dömandet. En vågad livekonstinstallation under en finmiddag går alldeles för långt och exploderar närmast ut i det surrealistiska, och man undrar lite var det passar in i en handling där veckans största kontrovers ändå verkar ha utspelat sig på nätet. Uppföljningen på den tråden är ironisk och på sitt sätt väntad, men givetvis välgjord.

Och så handlar det om konst förstås. Om den inre kretsen som går på festerna (vilka kan balla ur spektakulärt), om kulturmänniskorna som kan säga väldigt välklingande saker om egna och andras verk. Den amerikanske konstnärens (Dominic West) installation må vara hyperpretentiös, men det finns också något Tarkovskij-fascinerande med de där högarna på golvet. Och något väldigt roligt i hur folk tittar in i utställningsrummet och sedan backar ut igen i den ack så igenkännliga insikten: "jag fattar inte det här". För att inte tala om när det ska städas därinne. Det är inte bara satir, tror jag. Östlund är nog uppriktigt intresserad av konst och sympatiserar säkert med dem som vågar tro på en idé som är svår att ta till sig. Men visst har han roligt åt det.

I den mån det är en sedelärande historia serverar filmen kanske ”för lite” closure – eller kanske blir det ännu mer sedelärande så. Slutet känns sorgligt och öppet och, om man är på det humöret, lite kusligt.

En hel del att smälta, minst sagt, i en galet idérik och intressant film. Som kanske spretar ut i ett par trådar som Östlund inte riktigt vet hur han ska följa upp, men som samtidigt innehåller flera av hans allra bästa scener. Och det vill inte säga lite det.

© Anders Lindahl
2018-03-01

Originaltitel: The Square
Sverige, 2017
Regi: Ruben Östlund
Med: Claes Bang, Elisabeth Moss, Dominic West, Terry Notary, Elijandro Edouard, m.fl.

Genre: Drama, Komedi
Hemmabio: 2018-02-26
Teman: Konst på film

Ingår i följande teman

Sök