Quo Vadis (1951)

Svartsynt historielektion

"Grattis!" bör man väl säga till en film som fyller 50 år. "Quo Vadis" bygger på en roman av Henryk Sienkiewicz och tillhör den befarat utdöda men nyligen återupplivade arten mastodontepos om det forna romarrikets prakt och krypande förfall. Just den här filmen utspelar sig 60 år på vår sida Kristus och det skälvande väldet styrs av den omvittnat ombytlige och slutligen sinnesförvirrade kejsar Nero.

Befälhavaren Marcus Vinicius återvänder (liksom general Maximus i "Gladiator") hem efter en framgångsrik fältslagsturné mot barbarerna i norr. Som inbjuden gäst i vännen general Plautius hushåll faller hans lystna blickar på den stiliga slavinnan Lygia som adopterats av familjen och betraktas som deras dotter. Hon är ovanligt självständig och ger sig inte lika frivilligt som de kvinnor Vinicius vanligtvis belönas med av tidens talangscouter på området. Vad han inte vet är att hon liksom hela hushållet i hemlighet tillhör den nya sekt som kallas kristna. I deras sällskap rör sig bland annat den besökande "filosofen" Paulus från Tarsus. Dessutom hälsar kollegan Petrus på vid sektens hemliga massmöten i katakomberna. Men Vinicius känner kejsaren och ser till att Lygia levereras till honom som present mot Plautius vilja.

Det är bara början. Lygia lyckas rymma och när Vicinius under sitt sökande såras allvarligt hamnar han hos hennes vänner och vårdas, trots sin avoghet mot dem. Där kan man med lite god vilja dra referenser till hur Harrison Ford som skadskjuten främmande fågel tas om hand i amish-land i "Vittne till Mord".

"Quo Vadis" påminner starkt om "Ben-Hur" (som kom åtta år senare). Men filmen har om möjligt en ännu mer stram och högtidlig hållning. Ett melodrama med stora ståtliga masscener och kulisser man kan småle åt i den digitala teknikens tidevarv. Alla ingredienser som känns igen från dinosaureran finns här. Men Peter Ustinov spelar Nero med en energi och uppsluppen iver som avviker från motspelarnas avvaktande respekt för materialet. Särskilt scenen där han motiverar dödsdomarna mot sin egen mor och hustru är en studie i galopperande galenskap. Idén att sätta fyr på Rom kommer som ett brev på posten. Nero vill vara mer än alla andra i allt, inklusive konsten - och vad är mer konstnärligt än eld och explosioner? Fråga vilken idag verksam actionregissör från Hollywood som helst om ni får chansen och de håller säkert med...

När Rom står i lågor efter cirka en och en halv timme är det egentligen första gången filmen verkligen (ursäkta) tänder till.

- Nu har han verkligen fått sin plats i historien, kommenterar den alltmer sarkastiske hovpoeten Gaius Petronius (Leo Genn). Det är också nu Vinicius inser att han måste välja sida och hamnar i onåd hos överheten. Och medan pöbeln hotar invadera presidentalatset och pretorsgardet kämpar för att hålla dem stången är Nero själv i upplösningstillstånd.

- Jag är omngiven av eunucker! utropar han efter att rådgivarna misslyckas med att sätta stopp för massans vrede. Den lysande lösningen att skylla allt på de kristna kommer från älskarinnan Poppea ("Mitt onda genius!" som Nero kallar henne i ett avgörande ögonblick).

Och Petronius får fler tillfällen att briljera med sin svartsyn.

- Jag har hört de kristna säger att man ska älska sin nästa. När jag ser hur människorna är kan jag inte älska dem, svarar han efter att ha anklagats för att själv tillhöra sekten. Hans roll i filmen luktar historiens och eftermälets röst lång väg. Han säger de sura sanningarna och erkänner till slut för sin egen musa Eunice:

- Jag nöjer mig med att vara en road cyniker, en självisk iakttagare som låter andra forma världen.

Förmodligen är han den som bäst motsvarar oss som filmpublik. Vi är av naturliga skäl iakttagare utan att behöva ta ställning eller aktivt påverka sakernas tillstånd. Hans fråga får vi också tillfälle att ställa oss många gånger i verkligheten. Petronius är den karaktär som, vid sidan av Vinicius, utvecklas mest i takt med storyn. Hans relation till slavinnan/älskarinnan Eunice (Marina Berti) är filmens mest minnesvärda sidointrig.

Huvudrollerna som Vinicius och Lygia innehas av Robert Taylor och Deborah Kerr. Studerar man deras meritlistor ser man snabbt att båda var flitigast under 1940- och 50-talen. Taylor spelade bland annat Ivanhoe och Sir Lancelot och det är inte svårt att förstå varför med typecasting-fenomenet i åtanke. Han har maneren men knappast karisman hos en Charlton Heston eller Robert Mitchum. Lyckligtvis hänger inte hela filmen på honom. Kerr, som spelat i ett 50-tal filmer såsom "Härifrån till evigheten", är visserligen anemiskt blek i ansiktet men livligare i mimiken. Men Ustinov rår ingen av dem på.

I två timmar ser filmen ut att sätta storytelling framför showmanship och är ganska tam jämfört med "Ben-Hur" eller "Spartacus". Men det mesta av krutet verkar ha sparats till slutet. "Quo Vadis" rundar av med en monumental hollywoodfinal som antagligen är en kraftigt komprimerad historielektion. De svultna lejonen släpps in på Coliseum för att sätta tänderna i de uppstudsiga sekteristerna. Vi får också se en tjurfäktning som heter duga. Det är kraftfullt, dramatiskt och känsloladdat om än inte lika grafiskt som "Gladiators" stympningssekvenser. Det är ju blodigare nuförtiden, inte bara för att specialeffekterna förbättrats. Här kan man också påminna sig Roger Eberts slutkläm i sin recension av "Natural Born Killers": ”En gång i tiden upprördes vi över att romarna kastade kristna åt lejonen. Nu funderar vi på hur vi ska förvandla idén till en TV-show”.

© Johan Lindahl
2001-06-10

Spoiler

Originaltitel: Quo Vadis
USA, 1951
Regi: Mervyn Le Roy
Med: Robert Taylor, Deborah Kerr, Peter Ustinov, Leo Genn, Patricia Laffan, Finlay Currie, Abraham Sofaer, Marina Berti

Genre: Drama, Historia
Teman: Romerska riket

Ingår i följande teman

Sök