The Deuce - säsong 1 (2017)
Omsorgsfullt oskön odyssé som kräver tålamod
Som någon sade, om det är något som ”The Deuce” eftertryckligt
inte gör så är det att glamourisera New York eller 1970-talet. Eller mer specifikt New York under 1970-talet. Tidigt i det decenniet för att vara ännu mer specifik. Hjärnan, eller en av de huvudsakliga hjärnorna bakom projektet heter David Simon. Just det, ”The Wire”-Simon.
Den här gången handlar det främst om centrala stråk och bakgator i en sliten zon av storstaden och vad som där pågår. I vad som ska föreställa upprinnelsen till en mer utbyggd pornografisk filmbransch, om jag förstått marknadsföringen rätt. De första avsnitten ägnar sig inte minst åt att introducera en grupp människor. Prostituerade, barägare, poliser och hallickar framför allt. James Franco får vi dubbelt upp av som två tvillingbröder med vissa problem. Som alla andra i serien.
Kan det här vara uppbyggligt? Troligen inte, men det är knappast huvudsyftet heller. Trovärdigt? Svårt att svara på för egen del. Övertygande eller spännande eller engagerande överhuvudtaget? Här finns potential och det är knappast ett slarvjobb. Jag tvekade ett tag om det verkligen var värt att lägga tid på, men gav det en chans. Dialogcentrerat med en allmänt oskön atmosfär. Kan verka tålamodsprövande och ofokuserat men samtidigt myllrande och levande. Och med tanke på vem som ligger bakom brukar det kunna löna sig att vänta in en definitiv utdelning. Notera förtexterna som förrätt. Med sin tidsanpassade estetik och Curtis Mayfield som soundtrack, om jag inte är ute och cyklar.
Tvillingbröderna Frank och Vincent spelas båda av James Franco, med samma mustasch och en del attribut som skiljer sig - men det är ändå svårt att se skillnad på vem som är vem. Den ene har något slags uppfattning om ansvar och hur man sköter en affärsverksamhet. Brorsan är en synbart hopplös gambler som tycks försätta dem båda i klistret konstant. Vi har den avhoppade studentskan som är fast besluten att klara sig kvar i storstaden, prövar på några ströjobb och hamnar vid disken på brödernas bar. Maggie Gyllenhaal är en självständigt organiserad prostituerad som uppammar ett intresse för att själv producera ’vuxenfilm’. Bilden av den här erans New York som en obarmhärtig stadsdjungel och delvis nästan laglöst land där var och en reder sig själv efter bästa förmåga accentueras. Ingen hjälper helst någon annan utan egen vinning. Det är en smutsig värld som på många sätt kan verka heltigenom tröstlös. Ändå lyckas flera hitta något slags glädje i den. Var kommer den ifrån egentligen?
När allt knyts ihop i slutet av den första säsongen skruvas ändå dramatiken upp. Utbrott av aggressioner och revanschlystnad, liksom synbart helt onödig ond bråd olycka lämnar ett mer beskt och samtidigt intresseväckande eftermäle inför den andra säsongen som tydligen åtminstone är på planeringsstadiet. Samtidigt är vi fortfarande i uppbyggnadsfasen, på gott och ont. För det är ett levande landskap, om jag inte sagt det förr. Men kanske inte ett landskap som vi själva skulle vilja vara en del av.
Om det börjar med en tonvikt på prostitution så blir det allt mer av poliskorruption och alltså embryot till en mer expansiv pornografisk filmbransch. Något som också skildras på ett icke dömande sätt. Som sagt, det här är absolut inte glamouröst men ändå godmodigt mitt i all synbara misär. Hur man nu egentligen definierar misär.
Ska bli spännande att se hur persongalleriet ser ut och vilka som kommer att hamna mest i fokus i fortsättningen. Blir det Francos tvillingbröder, Gyllenhaals allt mer aspirerande vuxenfilmare eller någon av de prostituerade som delvis byter bransch? Eller blir det den unge svarte polisen (Lawrence Gilliard Jr från ”The Wire”) som försöker hålla sig hederlig i ett department där sådana egenskaper hittills inte prioriterats? Hur går det med hans relation till den kvinnliga journalisten som försöker exponera rötan? Många frågor. Och det är alltid en bra början på fortsättningen.
Helhetsintryck: Lätt att gilla personerna. Svårare att behålla koncentrationen hela vägen. Men det är ju ändå David Simons baby. Och tålamod kan vara en dygd.
© Johan Lindahl2018-03-18