Let the Corpses Tan (2017)
Lite lagom ultravåld för finsmakande festivalpublik?
OK. Sammanfattning som avgör om du vill se det här eller inte: Starkt stiliserad rövarhistoria som tycks be om att jämföras med Tarantino eller kanske ännu hellre Peckinpah. Osar av sjuttiotalsinfluenser och -referenser. Bland annat. Lite lagom ultravåldsamt och en samling främst osympatiska figurer som gör sitt bästa för att dra varandra vid näsan. Eller skjuta varandra raskt och resolut. De skjuter ofta. Huvudvärk kan uppstå bara av den orsaken, i alla fall i en biosalong med volymen väl uppskruvad, som i det här fallet.
Hyperrealistiska närbilder är ett annat återkommande grepp. Liksom flashbacks som förklarar, eller snarare fördunklar, sammanhanget. De mystifierar och förstärker filmens aura av arthouseaction. Är de ens flashbacks förresten? Arty är det i alla fall i stort. Och utan märkbara döda punkter. Handlingen har väl i princip nyttjats några tiotal gånger förut, försiktigt räknat. Transportrån som inbegriper dödligt våld. Brottslingar som gömmer sig men blir upptäckta varvid en typ av belägring uppstår. Frågan är vem som belägrar vem. Liksom om vilka som litar på varandra. För efterhand börjar de sammansvurna tvivla på att de alla verkligen spelar i samma lag. Sett det förut?
Ett inledande problem är den kanske överdrivna fixeringen vid stil, på bekostnad av karaktärsteckning och personligheter värda att ödsla empati på. Färgskalor skiftar och bligande ögon stirrar in i kameran, så ock pistolmynningar. Blod utgjutes regelbundet. Men spänningen och insatserna höjs när några högst oväntade liftare dyker upp och - mot bättre vetande - följer med flyttbilen. Två unga kvinnor och ett barn. De visar sig ha en koppling till en man som äger eller åtminstone har sitt residens i den ruinliknande byggnad på en kulle där rånarna förskansat sig.
250 kilo guldtackor om jag minns rätt. Sådant kan leda till frestelser och avskaffande av alla mänskliga hänsyn. Som det blir här. Sensmoralen (i den mån en sådan överhuvudtaget existerar) kanske kan sammanfattas som att inte ge sig in i en lek man inte kan tåla. Eller att kärleken till guld är roten till allt ont. Eller att oförvägna motorcykelpoliser kanske borde begära förstärkning i tid om de undersöker ett brott av den här kalibern.
Men nu handlar det mest om att avnjuta, eller vilken term som nu är mest adekvat, en attack på alla sinnen med konstant hot om våld i luften. Plus en rad bisarra inslag som antingen är verkliga, eller någons minnesbilder alternativt pura hallucinationer till följd av hettan. Det här är vad man plägar kalla en tripp. Gjord av en duo med synbart sinne för ett levande bildspråk men också med en mycket illa dold fascination för döden och fysiska funktioner överhuvudtaget.
På den här filmfestivalvisningen i Göteborg inledde aktuell välkomstvärdinna med att förklara att hon var för rädd för att se filmen ifråga innan hon lämnade salongen. En fingervisning om att det inte är allas kopp te. Eller favorithink med blod. Tycker jag själv om den rakt av? Är det ens rätt fråga att ställa? Energin är elektrifierande. Och den allmänna hämningslösheten gör att vi snart kan förvänta oss lite vad som helst, även av ett så här till synes utslitet koncept. Rakt över disc. Ses på egen risk.
© Johan Lindahl
2018-02-12
Originaltitel: Laissez bronzer les cadavres
Frankrike/Belgien, 2017
Regi: Hélène Cattet Bruno Forzani
Med: Elina Löwensohn, Stéphane Ferrara, Bernie Bonvoisin, Michelangelo Marchese, Marc Barbé, Marine Sainsily, Hervé Sogne, Dorylia Calmel
Genre: Kriminalfilm, Thriller
Svensk biopremiär: 2018-02-03
Teman: Belägringar
Ingår i följande teman
