Den svarta katten (1934)
Makaber mysrysare med Bela och Boris
Läst novellen någon gång - den där blodisande bikten från en dömd förbrytares perspektiv av klassiske kriminalförfattaren Edgar Allan Poe (1809-1849)? Den här filmen har i och för sig inte gjort så mycket mer än lånat sin titel därifrån. Men den livar upp minnet av en svunnen skräckfilmsera och ståtar med två legendarer i ledande roller: Bela Lugosi och Boris Karloff.
Nygift amerikanskt par tar tåget genom Centraleuropa och får oväntat dela kupé med den aningen excentriske och ärligt talat ganska egendomlige läkaren Vitus Werdegast, en man med eländiga erfarenheter som han frikostigt börjar dela med sig av på vägen. Efter avstigningen på samma station någonstans i Ungern, hamnar de återigen i ett gemensamt fordon, en kärra som dock far av den smala vägen. Nästa stopp: hemma hos den mystiske läkarens gamle bekanting som huserar i en arkitektoniskt synnerligen intressant skapelse. ’Byggt på ruinerna av allsköns elände’, som doktor Werdegast kommenterar.
Husets ägare Hjalmar Poelzig (Karloff) sägs mycket riktigt vara arkitekt. Och hans inte så humbla boning är verkligen speciell, med en klinisk karaktär och många stora öppna ytor. Modernistiskt eller kanske före sin tid i flera avseenden. Platsen får i alla fall gästerna att reagera på olika sätt. Mycket riktigt huserar härbärget också en del hemligheter. Detta i en rysare i klassisk gotisk stil med diverse utvikningar och regelbunden understucken humor. Många referenser görs till förflutna väpnade konflikter och då kan vi påminnas om att filmen gjordes under mellankrigstiden, då skuggan av det första världskriget ännu låg tung över Europa medan det andra (vilket vi nu vet) låg och lurade i vassen.
Doktorn, eller mer exakt psykiatrikern doktor Werdegast har tillbringat flera år i fängelse efter att ha blivit förrådd av någon i sin omgivning. I processen har han förlorat sin familj och kommer för att söka svaren på vad som hänt dem. Kanske har hans gamle bekant Poelzig svaren. Men vad kommer att hända om han får dem? Och vad är det egentligen som pågår i det här extravaganta bygget ute i obygden? Hela situationen underlättas inte, försiktigt uttryckt, av doktorns egen kraftiga kattfobi. En och annan svart katt stryker nämligen regelbundet genom korridorerna i huset och föranleder akuta reaktioner från hans sida.
Stiliserat. Och teatraliskt så att det räcker och blir över. Karloff och Lugosi gjorde var för sig - och tillsammans - mycket av den här varan, en epok som återberättas bland annat i den fängslande filmpodcasten ”You Must Remember This” (som härmed rekommenderas rakt av). ”Den svarta katten” är för övrigt en ovanligt kort långfilm. Strax över en timme lång i den brittiska upplaga jag själv hittade. Det ska sägas att det kan vara svårt att hitta en utgåva på närmare håll. Just längden, eller brist på, är både en fördel och en nackdel. Den kunde gärna fått breda ut sig mer och fylla i några av de luckor som uppstår i handlingen. Om vi nu inte själva vill fylla i dem, vilket i sig inte är så svårt, men visst är logiken och trovärdigheten aningen ansträngd i vissa stycken. Nu är det som sagt en klassisk skräckhistoria med ett och annat småleende inbäddat bland skriken och de dolska blickarna. Och med de där expressionistiska influenserna som går igen i så mycket ur den era då det begav sig.
Att allt nödvändigtvis ska hänga ihop sömlöst hela vägen är knappast huvudsaken. Ett av nöjena finns i samspelet mellan de två skräckgiganterna som just vid den här tiden befann sig i en av sina respketive formkurvors högre sfärer. Särskilt Lugosi hade senare en nedåtgående trend mot en inte helt värdig avslutning på sin karriär, medan Karloff kunde slå mynt av sin aura under en längre tid. Något man också kan höra mer om i podcasten jag nämnde förut.
Bland allt annat ur just dessa bådas
oeuvre och den svartvita skräckhistorien som helhet är det här kanske ett litet inslag av kuriosa. Men den är klaustrofobisk, karismaspäckad och ibland ganska kul. Som sagt, glöm helst alla referenser till den där Poe-historien. Katterna i den här filmen är i sig själva mest kuriös rekvisita, om än med viss marginell inverkan på händelseutvecklingen. Makabra inslag saknas verkligen inte, men ändå är helhetsintrycket mest mysrysigt.
© Johan Lindahl2018-05-05