Det (2017)
Bra om barndomen, sällan sant skrämmande
År 2017 såg vi en hel del på förhand omtalade Kingprojekt för både bio och tv, med synnerligen blandat resultat. 'Tornet' blev en tandpetare och "Dimman" allmänt dissad men "Geralds lek" blev minnesvärd och "Mr Mercedes" och "1922" verkar intressanta.
De, i form av Andy "Mama" Muschietti, har rentav gett sig i kast med 80-talstegelstenen DET (igen). Och varför inte? Miniserien från 1990 var inte usel men urvattnad, ofarlig och mot slutet nästan löjlig. Ingen väntade sig att de skulle ta med Den Kontroversiella Scenen, men att reducera Det till en tafflig effekt utan en antydan om att det finns något mer bortom den var futtigt gjort. Tim Curry har med rätta hyllats för sitt clownporträtt men i det stora hela nådde det bara upp till knäna på den episka bokförlagan.
Innan Muschietti fick förtroendet hade bland annat Cary ”True Detective” Fukunaga varit på god väg att tolka den, men det rann ut i den klassiska creative differences-sanden. Den nya filmatiseringen har ändå konsekvent verkat mer lovande än ”Dark Tower” för en som följt processen på avstånd. Vettiga beslut, snyggt artwork, intressant skådisval till Pennywise. Den största "oron" har väl mest handlat om huruvida dagens tittare fattar att detta, och inte utmärkta "Stranger Things", är Originalet. Första trailern för den nya filmen var både illavarslande och löftesrik. En viss tjatighet, beprövade och lite konstlade knep för att få en omänsklig känsla hos clownen. Men stämningen när lille Georgie springer ut med sin pappersbåt finns där redan i de få sekunderna.
Detta är första scenen i en bok som lärde mig mer engelska än skolan någonsin gjort. För att slippa vänta in översättningen av det senaste verket från min nya favoritförfattare beslöt jag mig på 80-talet för att ge mig i kast med den på originalspråk. Efter några kapitel hade jag nästan slutat sträcka mig efter ordboken (som i vilket fall som helst inte kände till alla amerikanska begrepp) och vid slutet av de 1100 sidorna hade en ny värld öppnats. Aldrig mer invänta något som var näst bäst. Direkt på Kings originaltext, som inte ens de bästa översättarna någonsin riktigt kunde fånga.
Så detta är på många sätt en Viktig bok för mig. Utöver grundstoryn om en grupp vänner som både som barn och vuxna kämpar mot något ont i den fiktiva staden Derry är den så rik på småstadskänsla, anekdoter och historik att den hade varit intressant även utan sina mest storslagna chocker. Innan The Dark Tower-serien gradvis tog över titeln var detta officiellt kungens Magnum Opus.
Men jag har inte orimliga krav. Vi Kingläsare har tidigt fått lära oss att skilja på film och bok. ”De står fortfarande där i hyllan”, som King själv trösterikt uttryckt det. Boken är en berättelse som tar barn, vänskap och rädsla på allvar. Om filmen gör det så är halva slaget vunnet.
Hur blev det då?
Likt bok och serie börjar det med det kärleksfulla tillverkandet av en pappersbåt åt en lillebror som snart träffar en clown i en regnvåt kloak. En fnittrande, yngre clown kallad ’Pennywise’ (Bill Skarsgård, om du missat det) med mer gammaldags smink än Tim Curry. Men det utspelar sig på ”Stranger Things” 80-tal snarare än Kings älskade 50-tal. Det åttiotal där även boken delvis utspelar sig, men då med vuxna huvudpersoner.
Efter den tunga prologen fortsätter handlingen med formerandet av Kings minnesvärda Förlorargäng; en samling 11-åringar som förenas av att inte passa in och binds samman av att kämpa mot ondskan.
Stammande Bill (Jaeden Lieberher), storebror till vad de kommer förstå var ett av Pennywise tidiga offer, tränar som sig bör på den något illavarslande tungvrickaren ”He thrusts his fists against the posts and still insists he sees the ghosts … ” Beverly är i Sophia Lillis smått självlysande skepnad närmast cool, tjejen som alla killarna ser med vördnad på men som de andra tjejerna hatar och sprider rykten om. Hennes värsta mardröm finns dock i hemmet. Jeremy Ray Taylor är först episkt tafatt som nyinflyttade Ben, som i sin tillflykt på biblioteket lär sig saker om staden som de flesta verkar vilja blunda för.
Alla är med, förstås. Hypokondriske Eddie, ständigt skämtande Ritchie (En Stranger Things-skådis, som av en händelse), rabbisonen Stan med höga krav på sig och så Mike, sist att ansluta till gänget. De är alla hemsökta. Och hela staden, i en vidare mening, är hemsökt. Barn försvinner och deras värsta farhågor tar verklig form som de vuxna inte ser.
I ett klokt drag har gängets upplevelser som vuxna helt lämnats till en annan film och allt fokus lagts på just barndomen, vilken som så ofta i Kings värld är en oskyddad plats där de vuxna är frånvarande eller rentav det värsta problemet. Även andra ungdomar kan utgöra rent livsfarliga hot, som ser knivskärning som ett skämt. Det är hos vänner man hittar trygghet och tröst, även om det svärs, förolämpas och ibland bråkas. Jargongen är rå och rolig och berättar samtidigt vilka de är. Klara ekon av ”Stand by me” finns i det burdusa kamratskapet, det elaka gänget och även i letandet efter lik. Upptäckten av Tjejer, i form av Beverly som i allra högsta grad är en i gänget och samtidigt någonting magiskt och mystiskt för killarna, hanteras roligt och fint.
Det är en film som jag faktiskt tycker funkar ännu bättre just i vänskapsbyggandet och det mer jordnära än i skräckscenerna, där det finns en dragning åt effektsökeri och beprövade knep. Somligt är utmärkt kusligt (den där flöjtspelartavlan till exempel), men alltsom oftast blir jag förvånad över hur oberörd ruskigheterna lämnar mig. De vrider till det lite extra lite för ofta, med groteska tänder eller ryckigt uppsnabbade rörelser, och mattar skräcken snarare än förstärker den. Tänk om de hade vågat sikta på ”omöjligt men realistiskt”.
Men Bills skruvade och tillspetsade tolkning av clownen (som förstås bara är en av Dets former) får tillfälle att hårdtestas när varelsen mot slutet interagerar mer med barnen, hotar, hånar och rentav köpslår, och fungerar då riktigt bra. Han ger figuren en intressant blandning av slughet och nästan trög barnslighet.
Och jag gillar verkligen filmen, som många sätt är noga med att vara boken och dess skapare lojal. Platser som The Barrens, svin som Henry Bowers och historiska detaljer som den stora påskäggsjakten 1908 ryms alla. King hade dock aldrig satt en Anthrax-tröja på en mobbare.
Det intressantaste med finalen är kanske vad de inte tar med. Den här biten är på många sätt den där de tar sig störst manusfriheter och mestadels fungerar det. Det är överhuvudtaget en fint filmad och spelad film som sveper in en i sin värld. Det är inte illa det. Att somligt blir lite ytligt och komprimerat hör till spelets regler och om en långfilm hinner med så här mycket måste den berömmas.
Det ska bli intressant att se ifall de vuxna motsvarigheterna kan väcka samma sympati på samma relativt korta tid när del två kommer. Tills dess ger jag Andy Muschietti väl godkänt för en av de bättre Kingrysarna på vita duken.
© Anders Lindahl
2018-01-21
DVD / Blu-ray
Bakomfilmen om Bills rolltolkning är riktigt intressant och ofta roande. Men den nyinspelade intervjun med King själv är förstås ännu härligare.
Originaltitel: It: Chapter one
USA, 2017
Regi: Andy Muschietti
Med: Bill Skarsgård, Jaeden Lieberher, Wyatt Oleff, Jeremy Ray Taylor, Sophia Lillis, Finn Wolfhard, Jack Dylan Grazer, Chosen Jacobs, Nicholas Hamilton
Genre: Skräck
Hemmabio: 2018-01-22
Teman: Stephen King på vita duken
Ingår i följande teman
