Atomic Blonde (2017)

En kall kvinna i kalla kriget

Världen drivs av hemligheter. Som en av de coola grabbarna uttrycker det här. Allt är ett spel, i alla fall för dem som sysslar med spioneri. Och det spelet kanske inte förändrats så mycket oavsett de storpolitiska förvecklingarna i världen.

Attityd. Om inte annat är det en omedelbart identifierbar egenskap hos den här retrodoftande spionrullen. Ljudrälsen ger flitigt med 1980-talsreferenser i form av David Bowie, New Order och Nena - naturligtvis. Hon med de legendariska 99 luftballongerna, ni vet? Eller ringer det ingen klocka? Vi rör oss i Berlin under det numera mytiska året 1989. Precis innan muren fallit, med facit i hand. Dit skickas den förföriska men också kylslagna och ofta synnerligen effektiva agenten Lorraine, spelad av Charlize Theron.

Det som numera återigen är den tyska huvudstaden framstår delvis i den dekadenta prakt som gjort den sägenomsusad i perioder. Öster om muren är allt lite mer avskalat och kliniskt på ett annat mer gråskaligt sätt. Även om skillnaden denna gång kanske inte markeras på det där parodiska sättet som ibland kan uppstå i populärkulturen. Som spion måste Lorraine röra sig mellan de två zonerna i den delade staden och kommunicera med kontakter både på sin egen sida och motståndarnas. Som i så många andra filmer på samma tema är det ofta en smula vanskligt att avgöra vem som verkligen är vän och vem som absolut inte är det. Den atomiska blondinen är härdad i sitt ämbete. Hon går inte på vad som helst. Men att något har komplicerats avslöjas av ramhandlingen som utgörs av ett förhör i efterhand.

Hon har många gåvor, huvudpersonen. Och får till och med visa prov på basala svenska språkkunskaper i förbifarten. Hon får också äran att åka i en svensk bil någon gång. Men vad som framförallt utmärker ”Atomic Blonde” är väl stilistik. Imponerande, och det ska understrykas, är de regelbundet återkommande slagsmålen. Lorraine är som så många kollegor på film övermänskligt skicklig i den konsten, men våldsutgjutelserna är ändå slående jordnära, råa och iscensatta med en energi och skrovlig oglamourös skärpa som får dem att sticka ut i mängden. Särskilt under andra halvans klimaktiska uppgörelse i ett trapphus med omnejd. Charlize Theron är överhuvudtaget själv inblandad i det mesta av det som fysiskt borde ta sin tribut på alla inblandade. Och här tillåts det synas också. Ingen går helskinnad ur de här holmgångarna.

Filmen kan möjligen beskyllas för en viss distanserad kylighet, manifesterad inte minst i form av den där utpräglade effektiviteten och hantverksskickligheten som dominerar hos de närmast inblandade. Och Therons agentkaraktär är medvetet enigmatisk. Vem är hon egentligen? Vem tjänar hon egentligen? Beredd att ge och ta stryk, få jobbet gjort och däremellan slappna av med isbad som inte ser särskilt behagliga ut de heller, ärligt talat.

Filmen i stort är lite av en throwback till kalla krigs-eran och kan frammana minnen av politiska thrillers från sådär 20-30 år tillbaka. Exakt vilka kanske man inte ska vara för precis med att avslöja. Men ett lurendrejeri pågår och exakt hur det ska mynna ut och vem som lurar vem på vems uppdrag, det är ett område där publiken ska hållas på halster och tvingas gissa och gissa om igen, flera gånger. Är det ovanligt intelligent underhållning eller aningen för smart och uträknat för sitt eget bästa? Engagerande och ögonfägnande är det i alla händelser i princip hela vägen.

© Johan Lindahl
2018-01-13

Originaltitel: Atomic Blonde
Tyskland/Sverige/USA, 2017
Regi: David Leitch
Med: Charlize Theron, James McAvoy, Eddie Marsan, John Goodman, Toby Jones, James Faulkner, Roland Møller, Sofia Boutella, Sam Hargrave, Jóhannes Haukur Jóhannesson

Genre: Action, Thriller
Hemmabio: 2017-11-27

Sök