American made (2017)
"I'm the gringo who always delivers."
Barry Seal är en familjefar som inte riktigt lyckats i pilotkarriären och till skillnad från Cruise den yngre inte blev stridspilot. Det är dock 80-tal och det kalla kriget öppnar dörrar mot de mest oväntade rum. En chans att flyga snabba plan under lite mer spännande omständigheter erbjuds av en lugn kille från CIA (Domhnall Gleeson). De behöver en pilot som kan flyga till grannländer där kommunismen hotar att få fäste. Först handlar jobbet om äkta och livsfarligt spioneri. Barrys flygbilder av rebelläger i djungeln är fantastiska. Det är inte så lukrativt på papperet men, som CIA-Schafer säger:
”You’ll figure it out...”
Barry kontaktas som av en händelse inom kort av karaktärer bekanta från "Narcos" och snart är allsköns smuggling en del av Barrys liv. Ett spännande startförsök från kort landningsbana i djungeln blir startskottet för ett extraknäck av den mer extravaganta sorten. Och det smugglas inte bara kokain. Den absurda, solkiga upptakten till Contrasskandalen presenteras utan pardon och omsorg om Förenta Staternas goda rykte. En svart, verklighetsbaserad dramakomedi, får man nästan kalla det. Särskilt Gleeson levererar oväntade små skratt utan att spela över och grundstoffet är lika galet som grundat i verkligheten. Grundat, ska väl betonas, inte exakt modellerat efter. Verklighetens Barry var tydligen en överviktig herre som avverkade fler äktenskap och något färre galenskaper än filmen vill påskina.
Hur som helst: pengar rullar in som de ska, men det har sina sidor. Officiellt är Barry inte en CIA-agent och när det strular är hjälpen helt på andras villkor. Frugan vinner respekt för sin hantering av den Ozark-snabba omställningen när de hastigt nödgas flytta till Arkansas. Där händer helt osannolika men alltså huvudsakligen sanna ting, men uppstår också nya bekymmer. Problem att gömma pengar när man har för mycket. Problem med en slarvig svåger som inte riktigt har det rätta sinnelaget för att bli inblandad i affärer som kräver en viss diskretion. Hur länge kan det fortgå innan sagoslottet rasar?
Vi har sett det här vasst underhållande skärskådandet av USA i form av en framgångssaga med twist förut. Allt känns igen; det sardoniska tonfallet, den naiva upprymdheten när allt klaffar och skurkarna känns som ens bästisar, girigheten som bara måste straffa sig ...
Men jag gillar det här receptet och Doug Liman är en slipad kock. Det halvironiska tonfallet från ”Wolf of Wall Street” möter en halvful look med konstig färginställning men bra flyt och Tom Cruise i fin form. Ett intressant slut med både beska, roande och märkligt sympatiska inslag (under omständigheterna) ger filmen ett mervärde utöver absurd satir och gör den till något man troligen kommer minnas längre än de flesta av årets filmer.
© Anders Lindahl2017-12-19