Live by Night (2016)
Snyggt och brutalt epos utan riktig lyster
Tillsammans till slut. Eller rättare sagt igen. Ben Affleck och Dennis Lehane. Det vill säga, den förre regisserar en roman av den senare. Den här gången en av de Lehane-böcker jag
inte har läst, men uppenbarligen utspelas vid tiden kring eller strax efter första världskriget. I Boston pågår ett annat krig på gatan, främst mellan kriminella gäng, irländare mot italienare.
Joe Coughlin är indragen i det vare sig han vill eller inte, i den ambivalenta rollen som småförbrytare med bankrån som specialitet och samtidigt son till en högre polistjänsteman. Dessutom hamnar han i kläm mellan olika maffiabossar och kämpar med sina lojaliteter. Det är inte lätt. Och hans flickvän tillhör egentligen någon annan. Någon mäktigare.
Dramatiska omständigheter gör ett miljöombyte nödvändigt, med destination ett varmare ställe. Florida. Men knappast bort från livet utanför lagen. Där väntar en annan dynamik och andra konkurrenter och han åtar sig ett uppdrag för sin fiendes fiende, enklast uttryckt.
Miljöerna ser ut att vara omsorgsfullt återskapade. Tidsandan också, i den mån jag kan avgöra det. Det finns gott om drama att ösa ur och castingen är knappast gjord med vänsterhanden. Ändå anas en viss tröghet här. Trots alla krevader och kulhål har Affleck lite svårt att verkligen skaka liv i sin iscensättning. Och kanske även i sig själv. Det här borde vara ett passionsprojekt för honom, om man utgår från hans tidigare äventyr både som filmskapare och skådespelare. Men var det idealiskt för ändamålet att både regissera och agera den här gången?
Liksom i Lehanes berättelser överlag har ”Live by Night” gott om filosoferande kring brott, skuld, synd och straff. Joe är en man befriad från illusioner om sin egen inneboende godhet, men ser sig knappast som lika usel som de konkurrenter han vill manövrera ut när han stiger i graderna. Men vem är han själv till slut? Vem har han blivit i processen?
Habilt hantverk, kan man säga. Ännu ett gangsterepos levererat med fast hand i stora drag. Lehanes litterära skapelser brukar utmärkas av ett eget språk och en personlig ton. Jag kan i nuläget inte gå i god för att det är så den här gången också, men tar nästan för givet att det gäller även ”Nattens dåd” (som romanen heter i svensk översättning). Filmen däremot, saknar kanske något helt eget. Vi har sett liknande berättelser filmas flera gånger förut. Men klyschor eller beprövade knep åsido, slutet knyter ihop ödesdramat på ett kraftfullt och efter omständigheterna logiskt sätt. Brutalt och bitterljuvt. Kanske till och med en smula sedelärande. Trots alla tveksamheter jag registrerar längs vägen känns det ändå som ett amerikanskt ödesdrama värt att följa hela vägen fram.
© Johan Lindahl2018-04-22