Trans-Europ-Express (1966)

Experimentell resa mot - vad?

Fransk arthouse från det glada 60-talet i svartvitt, med meta-ambitioner och torr humor. Obs! Fransk humor. Samt en del sofistikerade specialiteter från förr som splitscreen. Där är konsumentupplysningen i korthet.

Några personer planerar att göra en film på tåget och planerar i kupén. En man går ombord och beter sig märkbart kufiskt. Är han en del av deras handling eller inte? Fantiserar de bara om andra passagerare? Någon form av kriminell verksamhet verkar i alla fall vara på gång. Dolska blickar, på tåget och ute på stan, resmålet som ska föreställa belgiska Antwerpen. Inviter och våldsamma fantasier. Förföljelse och dubbelspel. Hela tiden självkommenterande av trion på tåget som diskuterar vad deras huvudperson - om han nu är det - har för sig. Artistiska ljudeffekter som ekon efter utrop i utvalda scener förstärker den där känslan av, sade jag ’arthouse’? Ibland frågar man sig varför. Storyn är mest en ursäkt för att säga något om filmmakandet i sig. Frågan är exakt vad.

De återkommande scenerna med sadomasochistiska drag har ett lite oklart syfte. Är det frågan om övergrepp eller om samtycke, en lek eller vad står de för? Ni hör; frågorna är många, vilket i sig inte behöver vara en belastning. Men pretentionerna är i det här fallet större än förmågan att formulera något verkligt minnesvärt om livet, universum och allemansrätten. Det är en sådan där film där någon kan säga: ’Jag tror du går på bio för ofta’. Metarepliker en masse.

Självmedvetenheten och den experimentella karaktären är det som gör filmen speciell och intressant - i den mån den är det. Speciell och intressant. Det är också det som gör den ojämn. Och frustrerande när den tycks tappa fart och mening men envist fortsätter tugga runt i cirklar. Samtidigt finns det en spänning och en synbart djärv, men kanske delvis tidstypisk, erotisk anstrykning.

För dem som utforskat sin franska filmhistoria mer djuplodande än jag själv, kan det kanske vara naturligt att fråga sig hur mycket av den så kallade franska ’nya vågen’ som syns här. Fransoserna var ju i den här vevan inne på att förnya filmkonsten. Titlar som ”Till sista andetaget”, en film som jag också hade svårt att se storheten i när jag såg den för flera år sedan, är uppmärksammade genrestickprov från perioden. För mig är det här en skapelse av en troligen begåvad och experimentvillig regissör som dock inte riktigt hittat sitt eget språk och fokus än. Kanske har han inte fått till det som det var tänkt, eller så har han lyckats få fram exakt det han vill. I vilket fall lämnar ”Trans-Europ-Express” en del övrigt att önska. Men ändå, att se den är ändå inte likvärdigt med en bortkastad halvannan timme. Även snedträffar kan vara sevärda i portioner. Så även här, trots allt.

© Johan Lindahl
2018-10-04

Originaltitel: Trans-Europ-Express
Frankrike/Belgien, 1966
Regi: Alain Robbe-Grillet
Med: Jean-Louis Trintignant, Marie-France Pisier, Christian Barbier, Raoul Guylad, Henri Lambert, Paul Louyet, Catherine Robbe-Grillet

Genre: Drama, Thriller

Sök