Colossal (2016)

Hathaway lockar fram sitt inre monster

Det finns monster i den här filmen. Det kan vara bra att veta. Men vad är det för varelse och vad representerar den - eller de - egentligen? ”Colossal” är en typ av genreöverskridande film som kan slå slint, men som jag - och åtminstone i det här fallet, en del andra - uppskattar, till att börja med bara för dess blotta existens. Men faktiskt även för vad den lyckas åstadkomma. Och att beskriva precis vad den åstadkommer är egentligen inte det viktigaste i en recension.

Häromåret kom Lars von Triers katastrofscenario modell större i ”Melancholia”. En historia som enligt nästintill kanoniserad allmän kritikeruppfattning egentligen behandlade ämnet depression. Och så kanske det var. Det hindrar inte att den rent apokalyptiskt fungerade utmärkt också. Här är det Anne Hathaway som oförväget iklär sig, om man så vill, Kirsten Dunst-rollen. Dock, som konsumentupplysning, är det här en lättsammare affär i jämförelse, oavsett hur mycket död och förintelse som ändå åsamkas en storstad längs vägen.

Gloria (alltså Hathaways rollfigur) har problem. Uppenbart lider hon av ett alkoholbegär som ligger utanför hennes egen kontroll och ett privatliv på väg att spåra ur. Hon kastas i princip ut från den fashionabla lägenheten i New York av sin pojkvän som tröttnat på hennes oberäknelighet och osunda vanor. Det bär hemåt till småstaden där hon en gång växte upp och där hon omgående träffar gamla bekanta. Inte minst barägaren och gamle skolkamraten Oscar (”Saturday Night Live”-fostrade Jason Sudeikis). Han hjälper henne möblera den minst sagt spartanskt utrustade stuga som hennes föräldrar äger men råkar stå oanvänd. Samtidigt händer något signifikativt i en annan del av världen. Ett gigantiskt monster, just det, uppenbarar sig i den sydkoreanska huvudstaden Seoul. Vad gör det där och hur kom det dit? Med jämna mellanrum dyker det bara upp i centrum och orsakar destruktivitet, men Gloria upptäcker något mer. Något helt orimligt som just hon måste hantera. Hon tycks ha en helt egen förbindelse med varelsen.

Upptäckten startar en process som leder till ett uppvaknande för henne själv och en helt ny dynamik i relationerna till omgivningen. Frågan är vart allt ska leda och vad det lockar fram hos alla berörda parter. Plötsligt kommer frågan om ansvar på ett personligt plan att spetsas till som aldrig förr; vilken uppgift du har i livet och hur du ser på det som verkligen har hänt i förhållande till det du hade hoppats. Avundsjuka och oförutsägbara beteendeförändringar. Allt serveras i en svårdefinierad historia som stimulerar just genom sin egen oförutsägbarhet och allt mer absurda händelseutveckling. Det är roligt. Men definitivt inte bara roligt. En film att höja till skyarna, eller kanske totalt snedtända på. Här ges inga garantier för att just du får ut det du trodde att du skulle få. Men jag skulle nog ändå påstå att det är värt chansningen att ta reda på det. Hathaway imponerar, liksom Sudeikis, i de två mest dynamiska rollerna som matchas allt mer intensivt och med omväxlande maktförhållanden mot varandra. Och Seoul fortsätter skakas i sina grundvalar…

© Johan Lindahl
2017-11-18

Originaltitel: Colossal
Kanada/USA/Spanien/Sydkorea, 2016
Regi: Nacho Vigalondo
Med: Anne Hathaway, Jason Sudeikis, Austin Stowell, Tim Blake Nelson, Dan Stevens, Hannah Cheramy, Sarah Surh, Haeun Hannah Cho, Christine Lee

Genre: Action, Drama, Komedi
Hemmabio: 2017-07-31

Sök