Zoolander 2 (2016)
Övermodig orgie i bakvattnet
Ja, hör ni ungdomar. Ska man säga eller skriva något om detta överhuvudtaget? Inte för att det skulle vara den mest katastrofala filmen någonsin, men det kunde väl ha blivit bättre - eller hur?
Nu är den här senkomna uppföljaren till en lagom kultförklarad komedi från tidigt 2000-tal redan så råsågad och utdömd att ytterligare en negativ (och i sig senkommen) recension knappast gör någon större skillnad. Men i alla fall, bara för dokumentationen: Vad fungerar och vad fungerar inte?
Det ryms trots allt en viss charm i absurditeterna och den prestigelöshet som visas upp, inte minst av alla skådespelare, sångare och annat löst folk som dyker upp i småroller/cameos. Det är uppenbart att många av dem inte bryr sig så mycket om sin egen personliga värdighet och det tycker jag de ska ha heder av. Kiefer Sunderland, Penélope Cruz (som i och för sig har en av de större rollerna), Sting och övriga. Det är helt OK att ha lite överskruvat men opretentiöst kul på andras och sin egen bekostnad. Men av alla skämt och inte minst
som portioneras ut längs vägen faller fler till marken än de som lyfter. Det är lätt att skratta till vid ett antal tillfällen, men det händer inte så ofta och så högt att det motiverar hela filmens tillkomst.
Handlingen? Finns den? Om ni insisterar: kända popstjärnor hittas döda, ja en av dem avlivas efter en vild jakt redan i inledningen och tar farväl av världen med en mystisk min. En min som av uppmärksamma utredare spåras till storhetstiden för en nu föredettingförklarad och i princip försvunnen supermodell från fordom dagar. Ni vet vem. Han isolerar sig på sitt håll, Mr Zoolander, efter en serie grava misslyckanden på alla fronter. Hans gamla trätopartner, konkurrent och även kompis Hansel har slagit sig ner i öknen med sitt gäng av favoritorgiepartners. Men nu korsas deras vägar igen för att hindra en annalkande katastrof i görningen. Dessutom har Zoolander fått för sig att han ska leta upp den son som tagits ifrån honom.
Resultatet är en sjövild, men som sagt högst ojämn, historia vars främsta förtjänst kanske är att man slås av tanken på att se om ettan igen. Denna bör väl inte i någon överdrivet välvillig efterklokhet sorteras in bland superklassikerna, men trots allt är det en komedi som lyckas vara rolig större delen av tiden. Och de inblandade vet att dra gränsen mellan den nivå av barnslig entusiasm och frustande fånighet som klaffar, till skillnad från övermodet och bristen på hållbara uppslag som den här uppföljaren tyvärr lider av mer än den borde.
© Johan Lindahl
2018-04-21