The Autopsy of Jane Doe (2016)

Möjligen effektsökande men effektfullt iscensatt mysterium

- We are way past possible…
Bekymrat konstaterande efter en längre sejour i den underjordiska salen med de kalla kaklen och dödens ständiga andedräkt flåsande i nacken. Just det, rimlighetens gränser – var går de egentligen? Far och son företar obduktioner en sen afton. Fadern har haft den berörda posten i stan under flera år medan sonen genom idogt arbete har uppnått något slags status som assisterande medicinsk tekniker. Däremot är det kanske inte vad han innerst inne tänker sig syssla med resten av livet. En ung, okänd och död kvinna kommer in på bordet. Sheriffen vill veta det vanliga och förmodligen en del om allt som är ovanligt i det här fallet. Vad har hänt? Hur har det gått till? Och som sagt, vem är hon egentligen?

Kroppen har hittats i anslutning till en brottsplats med flera offer där fler frågor återstår att lösa. Som sagt, far och son sätter igång. Grabben ska enligt planen iväg på bio med sin flickvän, men väljer ändå att stanna kvar och hjälpa till. Bara en stund till…

Många medicinska detaljer och en omedelbar thrilleratmosfär i en typ av film man kan tro sig ha sett förut i olika varianter. Bårhus. Ond bråd, oförklarad död. Åska utanför, jodå. Och en kaskad av obehagliga överraskningar på lut. Mystiska ljud. Dörrar som öppnas av sig själva medan extremt osannolika kombinationer av skador undersöks. Är det frågan om effektsökeri eller utsökt genreberättande?

Är det ett medvetet val att vräka på med så många effekter, presumtiva klichéer och stapelvaror för att sedan markera en form av självironi och genremedvetenhet? Mysteriet blir i alla fall bara mer och mer svårgenomträngligt, medan marken bildligt och bokstavligt börjar krevera i det omedelbara grannskapet. Här finns också en pågående dialog om frågan ’varför’. Är det något som de två i sina roller ska ställa sig, eller är det någon annans ansvar?

Som publik har vi ansvaret att själva acceptera att allt här inte följer de kända naturlagarna, så kan den här slafsiga skrönan vara något. Med sin efterhand alltmer överskruvade ljudläggning och samtliga synliga subtiliteter slängda överbord. Veteranen Brian Cox är inte helt oväntad skräddarsydd för rollen som obducent med nästan permanent rynkad panna. Och Olwen Kelly som den döda med okänd identitet begår något annat slags bragd i kategorin skrämmande underspel, konsekvent minimalism eller vad vi nu ska kalla det. I en film som, om det nu inte framgått med all önskvärd tydlighet, inte precis vinnlägger sig om underdrifter i övrigt.

© Johan Lindahl
2017-10-28

Originaltitel: The Autopsy of Jane Doe
Storbritannien/USA, 2016
Regi: André Øvredal
Med: Brian Cox, Emile Hirsch, Ophelia Lovibond, Michael McElhatton, Olwen Catherine Kelly, Jane Perry, Parker Sawyers

Genre: Mystery, Skräck, Thriller
Hemmabio: 2017-03-27

Sök