Christine (2016)

Välspelat men dystert verklighetsdrama

När är vi där igen. 'Baserat på verklig händelse'. Tyvärr, ska väl sägas. Vad hände egentligen? Vi kommer till det. Christine Chubbuck är reporter på en lokal TV-station i Florida. Det är 1970-tal. Och det går inte att missa. Tekniken är närmast vad vi i dag skulle kalla obsolet. Antik rentav. Utvecklingen har gått fort i det avseendet. Modet är inte riktigt detsamma heller, som en del av oss kommer ihåg med mer eller mindre behagliga associationer kopplade till de minnena. Tack och lov att man bara var barn på den tiden, kan man tänka spontant.

Så här i efterhand har det ju sin charm, både klädstilen och den där tekniken. Även om nu den här filmens uppgift inte i första hand är att charma. Christine tar sitt jobb på stort allvar och vill göra det rätt, allt på bästa möjliga sätt. Lite av en perfektionist. Eller inte så lite. Däremot är hon inte alltid så imponerad av sina överordnades kompetens och kanske framförallt inte deras prioriteringar. Att lära sig hantera nya tekniska invasioner som videokameror och inte minst göra häftigare reportage för att öka tittarsiffrorna, det bär henne emot.

’If it bleeds it leads…’ En av de där fraserna Christine inte sväljer. Överhuvudtaget är det här, som så många arbetsplatser i världen, en härva av konflikter och kontorspolitik.
- Vet du vad ditt problem är? Du är feminist. Du har ingen respekt för auktoriteter. Och ge mig bara saftigare stories!
Argumentation i sammandrag från närmaste chefen.

Socialt sett verkar Miss Chubbuck ofta lite obekväm. Viljan att göra något viktigt är större än viljan och kanske framförallt förmågan att vara andra till lags. Filmen ställer underförstått många frågor om våra sociala interaktioner och vad som krävs för att lyckas. Vad som nu är definitionen av att lyckas i livet.

Magsmärtor. Vad kommer de av? Är det bara stress? Det är mycket som bekymrar Christine. Men lyssnar hon på någon av dem som faktiskt försöker vara lyhörda och hjälpa henne? Det verkar inte så enkelt som att hon är ett missförstått geni och alla andra vill hålla henne nere. Det är mer komplicerat än så. Var går gränsen mellan att vara extremt ambitiös med en dragning åt det melodramatiska och litet hälsosamma inslag av galenskap, till att på allvar tappa greppet om tillvaron?

Rebecca Hall är koncentrerat intensiv i huvudrollen, för att använda ett av flera adjektiv som kan passa in. Men det här är en väl agerad film över hela linjen. Castingen är gjord med viss omsorg, enkelt uttryckt. Det finns inte mycket som egentligen är fel. ”Christine” är en bitvis ganska påfrestande film. Men bra. Eller bra, men påfrestande. Välj själv vilket som låter mest attraktivt. Eller om det låter attraktivt överhuvudtaget.

Vad allt leder fram till? En händelse som på ett sätt ändå gick till TV-historien, även om jag själv aldrig hade hört talas om den förrän i samband med den här filmens ankomst. Något som går att googla eller läsa om redan på omslagstexter eller annorstädes. Att göra nyheter eller vara nyheter; en distinktion som inte alltid är solklar. Nu kanske mer än någonsin. Så, även om filmen skildrar en tid som ser högst annorlunda ut är det mycket som inte har förändrats. Människan själv till exempel. Vad vet vi egentligen om någon annan, eller oss själva?

© Johan Lindahl
2017-10-29

---

Tack till Sony Pictures Home Entertainment för recensionskopia

Originaltitel: Christine
USA/Storbritannien, 2016
Regi: Antonio Campos
Med: Rebecca Hall, Michael C. Hall, Tracy Letts, Maria Dizzia, J. Smith-Cameron, Timothy Simons, Kim Shaw, John Cullum, Morgan Spector

Genre: Drama
Hemmabio: 2017-03-27
Teman: Journalister

Ingår i följande teman

Sök