De djävulska (1955)

Ryslig och rolig i nästan samma utsträckning

Alltså, dessa fransmän och deras familjeförhållanden. Vad ska man göra med dem? Ibland gör de i alla fall intressanta filmer utifrån sin speciella nationalkaraktär i dessa frågor - och andra. I den här thrillerklassikern från det uppenbarligen inte alltid garanterat klämkäcka 1950-talet är rektorn för en internatskola en riktig tölp. Så svinaktigt dryg mot sina kvinnor, hustrun och älskarinnan, att dessa båda smider ränker för att skicka honom till de sälla jaktmarkerna. Vad kan gå fel?

Som en strategisk tidig konsumentupplysning: filmen är svartvit (inklusive gråskala, men i alla fall). Alla uppskattar inte sådant, så om det är en dealbreaker: sluta läs här. Men det borde inte vara det. Ett skäl att låta bli. Den aningen äldre filmhistorien är full av skatter som skapades innan flerfärgsfenomenet blev standard.

Det perfekta brottet. Evigt återkommande ämne. Många känner sig kallade men få utvalda, som det brukar heta. I det här fallet är älskarinnan den mer handlingskraftiga och driver på för att genomföra dådet, men den förtryckta hustrun är behjälplig när det verkligen gäller. Skuldkänslor eller inte, det är allvarliga saker det här - att ta död på någon, kanske särskilt en make. Samtidigt är filmen kantad av små humoristiska detaljer liksom en hoper lustiga typer och lätta karikatyrer (vilket inbegriper de flesta manliga medverkande).

En annan liten pikant detalj: filmen avslutas med en mycket bestämd uppmaning till publiken att inte själva vara ’djävulska’ och avslöja handlingen för sina vänner innan dessa själva hunnit se filmen. ’Det kommer de att tacka er för’ uppmanar den avslutande skylten. Spoilervarningar är alltså ingenting nytt under solen. Och det är klart att här händer en hel del som man även i en recension ska låta bli att avslöja. Man kan diskutera om filmen i första hand är en thriller eller en exposé över mänskliga svagheter. Ofta är den lite snett leende i största allmänhet. Men när den riktar in sig på rena rysligheter är den väldigt raffinerad.

Lite roligare är alltså en del av bifigurerna. Inte minst en granne som engagerat lyssnar på radiofrågesport och tror sig kunna kommunicera direkt med radion för att själv håva in prispengarna. Om han nu verkligen tror det. Eller den mycket påstridige pensionerade polisen som börjar nysta i fallet med den mystiskt försvunne rektorn.

När det gäller agerandet är en av de stora tillgångarna annars Véra Clouzot som närgånget illustrerar de ytligt liggande nerverna och synnerligen splittrade känslorna hos hustrun som är med och iscensätter sin egen makes död. Hon var vid den här tiden gift med filmens regissör Henri-Georges Clouzot, men hade tyvärr en oförtjänt kort filmkarriär. Och stund på jorden överhuvudtaget. En i sammanhanget nästan bisarr detalj är att hon i den här filmen spelar en kvinna som sägs lida av svagt hjärta. Några år senare avled hon hastigt av en hjärtattack vid blott 46 års ålder.

För den som har ett grundlagt intresse av filmhistoria och inte minst franska nya vågen, eller snarare filmkonst som uppstod strax före denna nya våg, är det här absolut något att beta av innan det är försent. Inte minst för alla dubbeltydigheter och leken med publikens förväntningar, vilka så här i efterhand naturligtvis är svårt att sätta sig in i. Alltså de precisa förväntningarna hos dåtidens filmpublik. Men visst är ”De djävulska” något att nämna i samma mening som Hitchcock, som gjorde några av sina bästa filmer just under den här perioden.

Trivia: 1996 producerades en (av mig hittills osedd) nyversion med bland andra Sharon Stone i rollistan och den svenska titeln ”En djävulsk plan”. Resultatet blev dock långt ifrån lika hyllat som originalet.

© Johan Lindahl
2017-10-29

Originaltitel: Les diaboliques
Frankrike, 1955
Regi: Henri-Georges Clouzot
Med: Simone Signoret, Véra Clouzot, Paul Meurisse, Charles Vanel, Jean Brochard, Thérèse Dorny, Michel Serrault, Georges Chamarat, Robert Dalban, Jean Lefebvre

Genre: Kriminalfilm, Thriller
Svensk biopremiär: 1955-07-11

Sök