De bedragna (2017)

Suggestivt svartsjukedrama med Colin i stället för Clintan

Någon gång för länge sedan måste jag ha sett den tidigare filmversionen av Thomas Cullinans litterära förlaga (som jag inte läst). Den version där själve Clint Eastwood spelar nordstatssoldaten som hamnar i ett ensligt beläget hus hos en grupp sydstatskvinnor, med oförutsedda konsekvenser. Var den bra eller inte? Det är jag inte säker på, men några minnesbilder verkar trots allt ha fastnat. Liksom en allmän stämning av oförutsägbarhet och lömskans list.

Nu är det Colin Farrell som är strandsatt i skogarna i Virginia, den där delstaten vars namn antyder oskuldsfullhet. Men här är ingen utan skuld. Eller vanliga mänskliga drifter. Den ensamme jänkaren är på fientligt territorium efter att i princip ha deserterat från sin brigad under det amerikanska inbördeskriget. Hans egen version av händelseförloppet tyder om inte annat på en något mindre ärbar sorti från soldatlivet. Och han är kanske ärlig om den saken, åtminstone. Annars kommer man efterhand att tvivla på hans avsikter, allmänna ärlighet och ärbarhet. Skadad är han i alla fall när han först upphittas av en ung flicka på jakt efter kulinariska ingredienser ur naturens eget skafferi. Hennes hemvist är liksom i den tidigare nämnda filmen en avsides placerad miljö; en flickskola. Den borde vara stängd, men dess envisa rektorska håller verksamheten igång med en handfull unga protegéer som elever.

Här finns alltså en grupp kvinnor i varierande åldrar som plötsligt möter något oväntat i den vanliga vardagslunken. Kriget är där men liksom inte riktigt där ändå. Arméerna tågar ibland förbi men av någon anledning verkar damerna inte känna sig allvarligt hotade, inte så mycket så att de utrymmer residenset i alla fall. Nykomlingens inträde väcker nyfikenhet, när man väl avvärjt den akuta krisen och lagat ihop ett trasigt ben efter bästa förmåga. Han ska ju bara vara här några dagar, till dess han är i stånd att ge sig av igen.

Men den där nyfikenheten. Och den nyväckta spänningen som åtminstone i några fall är av synbart sexuell natur, den skapar efterhand… Ja, vadå exakt? Uppbyggnadsfasen är ganska lång. Även om ”De bedragna” klockar in på bara något över en och en halv timme så är det en film som inte direkt rusar fram för att presentera sitt egentliga ärende. Vad ärendet eller det allmänna budskapet är kan vi diskutera efteråt och inte alltid komma till samma slutsatser. Vem är skuld till vad? Vem manipulerar vem som värst? Efter den subtila startsträckan följer en del mer explosiva moment där saker ställs på sin spets. Det är både ett drama, en antydan till thriller och, skulle jag säga, en svart komedi. Även om man ibland kan tvivla på att man skrattar på rätt ställe. Men om mina misstankar stämmer, så är det nog tillåtet att välja vad man själv tycker blir roligt, trots en stor dos tragik. Eller är det tragiskt? Får egentligen alla här vad de förtjänar, explicit eller mindre uppenbart?

Visuellt är filmen dominerad av något som i alla fall ser ut som naturligt ljus. Lite dansk dogma-doftande, halvskumt. Medvetet odistinkt. Flämtande stearinljus är flitigt förekommande, kanske narrativt motiverat på grund av den ransonering och brist på resurser som borde vara följden av ett krig. Och ett medvetet stilistiskt val, kan antas. Mysbelysningen är förrädisk. Karaktärerna det handlar om tycks nästan lösas upp i konturerna och flyta ut i det omgivande halvdunklet. Kanske för att illustrera att de själva inte riktigt vet vilka de är.

En del kritik har väl riktats mot det faktum att det här bara finns vita rollfigurer. Det amerikanska inbördeskriget handlade trots allt om slaveriets vara eller inte vara, enligt de flesta historikers tolkning. Här förklaras i förbifarten att alla slavar lämnat godset där i princip hela handlingen utspelas. Kvar är alltså lärarna och deras elever. Samt grunden för ett svartsjukedrama, som det till stor del i grunden är. Men ett drama med flera dimensioner. Och där det aldrig är hundraprocentigt klart vem som har vilka motivationer.

Mina egna invändningar handlar framför allt om det faktum att det tar sin tid att verkligen komma någonvart. Filmen är alltså företrädesvis finstilt och lämnar länge mycket öppet på gott och ont. Fina prestationer i huvudrollerna, inte minst av Nicole Kidman som den omväxlande barska, slugt beräknande och undertryckt sällskapsträngtande föreståndarinnan. Kirsten Dunst gör väl heller ingen besviken i en roll som skulle kunna vara skriven direkt för henne. Men även de yngre förmågorna imponerar i ensemblen. Regissören Sofia Coppola har ju redan stakat ut en hyllad karriär som egensinnig uttolkare av mänskliga beteendemönster. Hon fortsätter på den inslagna vägen. Om det här i framtiden kommer att framstå som ett mästerverk eller som en av hennes mer ordinära filmer är jag just nu besvärande osäker på. Här finns mycket att beundra. Och delvis även att beröras av. Men jag är väl helt enkelt inte oförbehållet fängslad hela vägen från början till slut. Kanske mer i slutet än i början, dock.

© Johan Lindahl
2017-09-17

Originaltitel: The Beguiled
USA, 2017
Regi: Sofia Coppola
Med: Colin Farrell, Nicole Kidman, Kirsten Dunst, Elle Fanning, Oona Laurence, Angourie Rice, Addison Riecke, Emma Howard

Genre: Drama, Krig, Romantik
Svensk biopremiär: 2017-09-01
Hemmabio: 2018-01-15

Sök