Piedras - livets labyrint (2002)

Sex, död och kanske för mycket information

Sex och död - är det grundbultarna i spansk film av idag? Frågan gick till före detta Filmkrönike-Fredrik i morgonens upplaga av Godmorgon världen i P1. Naturligtvis tog han fram såväl nestor Pedro Almodóvars som framlidne farbror Francos betydelse i sammanhanget. Ungefär de spikar jag själv hängt upp den här nyss renskrivna recensionen på dagen före. Så om någon anklagar mig för politiskt korrekt plagiering är det väl bara att hålla god min eller muttra något halvt ohörbart om intertextualitet, paradigmskiften eller problemformuleringspriviliegier. Que será, será...

Ny spansk film blir i någon form alltid jämförd med Pedro Almodóvar. Det är på något sätt ohjälpligt att hans måttstock gäller. Och i fallet Piedras är det ännu mer oundvikligt. Det är en debutfilm, men - som det brukar heta i diverse programhäften för filmfestivaler och dylika forum - det är svårt att tro. Det är faktiskt en mogen film som har en avancerad struktur och håller ihop den hela vägen. Det är inte bristande hantverksskicklighet som får betyget att stanna där det gör. Möjligen var det helt enkelt för mycket information och för många relationer att smälta för den här recensenten, i alla fall just den dagen jag såg filmen.

Någon kritiker har uttryckt att det är en film som får en att vilja gå i armkrok med någon efteråt och diskutera innehållet. Inte helt fel. Själv upptäckte jag (inte i armkrok, men vid ett bord i en icke namngiven restarangkedja) att jag måste ha brustit i koncentration vid några tillfällen mot slutet och tappat åtminstone en intressant pusselbit. Jag tänker inte avslöja vad. Den som är intresserad av att se filmen gör bäst i att själv insupa den utan ett överskott av förhandsfakta.

Men några baskunskaper kan förmedlas utan att förstöra nöjet. Salazar har gjort en ensemblefilm av "Short Cuts"-karaktär, en form som blivit vanligare och vanligare på senare år. Eller om det bara är att de märks mer och ses av fler än förr. Piedras påminner om både svenska "Tic Tac" och amerikanska varianter som "13 conversations about one thing". Det finns också något i atmosfären, kanske är det musiken, som ofta förde min tankar till "American beauty". Och så, för att fullfölja Almodóvarspåret - "Allt om min mamma". Man kan om inte annat känna igen i alla fall ett bekant ansikte därifrån.

Filmen utspelas i Madrid. De viktigaste karaktärerna definieras inledningsvis av sina skodon. I persongalleriet finns den förståndshandikappade Anita som ständigt har gymnastikskor och bor hemma hos sin mamma Adela, ’administratör’ på en bordell med karaokebar som speciell bonus för kunderna. Här finns också den unga vackra men misslynta Leire som arbetar i skoaffär och stjäl skor därifrån, samtidigt som hennes pojkvän är på väg att lämna henne. Vi möter Mari Carmen, taxichaufförskan i tofflor som tagit över vårdnaden av de två barn som hennes avlidne man fick med sin tidigare fru. Och några till...

Det kan bli rörigt och det kräver en del av tittaren att hålla ihop trådarna. De inbördes relationerna klarnar efterhand och efter en svacka av den där sorten som ofta uppstår kring filmens midjeperiod på tidsaxeln, knyts trådarna ihop snitsigt och i ett stegrande tempo på slutvarvet. Där imponerar Salazar som mest. Även om det finns detaljer i intrigen som man kan grubbla över till döddagar om man tycker sig ha tid med det.

På något sätt lyckas Piedras vara både drömsk och krasst realistisk. Våra kvardröjande schabloner säger ju att sydeuropéer är obotliga romantiker. ”Det är det som gör skillnaden så rasande stor mellan en falsk och en äkta spanjor...” och sådana sångtexter, ni vet. Men nästan 50 år av fascistiskt styre måste rimligtvis fostra fram en hel del andra egenskaper i befolkningen också. Ett kontrollsamhälle som upplösts lämnar utrymme för många undertryckta frågor att komma upp till ytan. En person jag träffade för några år sedan och hade jobbat i Spanien ett antal år menade att det finns ett behov där att diskutera allt som tidigare varit förbjudet.

Och Piedras är i hög grad en existentiell film, en betraktelse över de små vardagstingens betydelse. Samtidigt som temperamentet skjuter i höjden och allt ställs på sin spets med thillerartad nit i slutet. Genomgående är dock filmen tonsäker. Trots flera överraskningar och vändpunkter håller grundackordet sig ganska intakt. Det känns fortfarande som samma film om samma människor när den slutat som när den började. De bara vet mer om varandra - och förhoppningsvis om sig själva.

Det handlar mest om kvinnor, men det är inte bara för dem. Gemensamt med Almodóvar är en tydlig tendens att lyfta fram de udda, avvikande individerna i samhället. Prostituerade, handikappade och homosexuella framställs mer positivt än tvärsnittet av befolkningen. De mest välanpassade är mer opålitliga. Det finns en middagsscen som närmast liknar ett lågmält lustmord på överklassen, utan att det verkar ligga så mycket ansträngning bakom angreppet. Det är en smocka som smyger sig på. I anslutning till detta genomförs också det möjligen snabbaste samlaget i filmhistorien. Byxorna åker av bourgeoisin bildligt men knappt bokstavligt.

Humorn i filmen är också av det lakoniska ’se-det-bisarra-i-vardagen’-slaget. En monolog om hur gravida förstföderskor beter sig i taxibaksäten är nästan ensam värd entréavgiften.

Piedras betyder stenar på spanska. Señor Salazar ska ha förklarat tanken med titeln utifrån idén att vi alla organiserar livet med utgångspunkt från stora stenar - som kärlek, vänskap, familj och karriär. Däremellan passar vi in mindre stenar som fyller de övriga behoven. Kvinnorna i filmen har aldrig lyckats med det första steget, att ordna de stora stenarna och vet inte var dessa passar in i deras respektive liv.

Det låter som ett ganska vanligt förekommande problem. Och ett som många filmer bygger på. Men det finns ju egentligen inte så många grundhistorier, säger de som tänkt till och räknat på alternativen bland arketyperna. Och Salazar gör i alla fall något ganska slipat och eget av sina dramaturgiska stenar. Men Almodovar kanske filar på en stämning, vad vet jag?

© Johan Lindahl
2003-01-06

Originaltitel: Piedras
Spanien, 2002
Regi: Ramón Salazar
Med: Antonia San Juan, Najwa Nimri, Victoria Peña, Mónica Cervera, Ángela Molina, Daniele Liotti, Enrique Alcides, Nacho Duato

Genre: Drama
Svensk biopremiär: 2002-12-25

Sök