Dunkirk (2017)
En imponerande besvikelse
Så har då Christopher Nolan anammat sin inre britt och gjort sin första WWII-film. Temat är som titeln antyder Dunkirk, fransk badort känd som skådeplats för krigets kanske viktigaste evakuering. Räkna dock inte med att få veta särskilt mycket mer än du redan visste om denna avgörande händelse, det är inte den sortens film. Räkna inte heller med att få veta särskilt mycket om de olika karaktärerna, för inte tala om att känna för dem. En sådan film är det inte heller.
Länge känns det ändå som om Nolan vet vad det är för film han vill göra. I tre korsklippta handlingstrådar följer vi ett par rädda soldater som bara vill bort från den fördömda stranden på vilket sätt det vara månde, några rakryggade civilister i en fiskebåt på väg för att undsätta soldaterna och tre (inledningsvis) Spitfirepiloter som får representera kampen i luften. Man inser efter ett tag att dessa trådar inte är parallella, om än delvis överlappande.
Stämningen är länge vattentät, med ganska naturalistiskt men stiligt foto (svensk-holländska storheten Hoyte Van Hoytema) och en oavbruten musikmatta av den oumbärlige Hans Zimmer. Explosioner, luftstrider, skeppssjunkningar och masscener känns på riktigt (även om man undrar var huvudparten av de 300 000 soldaterna är). Jag påminns om Spielbergs "War of the Worlds", vars intensitet och begränsade perspektiv var en av styrkorna. Omskakande nedslag mitt i hetluften, tillspetsade situationer och svåra beslut i stundens hetta. Allt är inte smickrande. Viljan att överleva övertrumfar ofta heder och samvete. Somliga offer är snöpligt trovärdiga och meningslösa. Dialogen är befriad från finess och oneliners.
De mer förklarande och på något sätt präktiga scenerna med Kenneth Branagh och James D’Arcy (Jarvis i "Agent Carter") känns därför som malplacerade och tillgjorda inslag från gamla tiders krigsfilmer, och då menar jag mest svagare sådana, som "Slaget om England". Övriga roller fylls av en lite intressant blandning av nykomlingar, veteraner och Batman-skurkar (och pojkbandssuperstjärnan Harry Styles).
Det största problemet är kanske att Nolan tappar sin mödosamt uppbyggda stämning i ett abrupt tonskifte i en nyckelscen. Filmen hämtar sig aldrig riktigt efter det, som ett hästhoppningsekipage som rivit det viktigaste hindret och lite osäkert kämpar sig över de andra, väl medvetet om poängavdraget. Det känns som om någon klåfingrig producent bestämt sig för att "rädda" en produktion som inte behöver räddas, men Nolan har väl allsmakt över sina verk? Det här får han nog ta ansvar för själv. Och det finns fler märkligt tafatt och/eller övertydligt hanterade situationer.
Vid eftertexterna finns heller ingen känsla av att det fanns något särskilt skäl till att berätta just de här berättelserna på just det här viset. Handlingstrådarna korsar varandra ibland men de vävs inte ihop på något särskilt inspirerat vis. Jag lämnar salongen mer skeptisk än skakad. Andra är bevisligen av annan uppfattning. Som de flesta av Nolans filmer for den snabbt upp på IMDB:s topp 100-lista. Jag vet inte riktigt varför.
Missförstå mig rätt. Det är en på många sätt imponerande film. Hela tiden händer det häftiga och traumatiska saker, och det finns små snygga och ibland starka detaljer här och var. Stämningen och närvaron när två soldater lyckats ta sig ombord på ett fartyg och från den synbara tryggheten ser Dunkirk brinna i natten är fantastisk.
Men helheten känns inte solid. Synd.
Fotnot
Att inkludera Churchills berömda tal är närmast oumbärligt. Här avstår Nolan från det klyschigaste valet med en radioröst men hans lösning är liksom en del annat i filmen halvdan.
© Anders Lindahl
2017-08-04
Originaltitel: Dunkirk
Storbritannien / Frankrike / Holland / USA, 2017
Regi: Christopher Nolan
Med: Fionn Whitehead, Damien Bonnard, Aneurin Barnard, Barry Keoghan, Mark Rylance, Tom Glynn-Carney, Tom Hardy, Kenneth Branagh, Cillian Murphy
Genre: Action, Historia, Krig
Svensk biopremiär: 2017-07-19
Hemmabio: 2017-12-18
Teman: Andra världskriget
Ingår i följande teman
