Baby Driver (2017)

Bitterljuv biljaktsaction

- Hon är väldigt söt, din flickvän. Låt oss behålla det så.

Han vet hur man får sin vilja fram. Doc, den välskräddade, välformulerade och värdsvane maffiabossen spelad av Kevin Spacey. 'Ett sista jobb' blir inte ett sista jobb utan 'Operation övertalning' fortsätter. Man kan ju inte låta sin värdefulla protegée lämna skeppet hur som helst, när det fortfarande finns lönande stötar att genomföra och en idealisk chaufför att skjutsa skjutjärnsspecialisterna från brottsplatserna. Baby. Det är så han är känd. Den unge, enigmatiske och paradoxalt oskuldsutstrålande men redan legendariske ratthållaren. Ett misstag i unga år har gjort att han måste betala en skuld till Spacey. Och det gör han.

Hur han gör det får vi en anslående visuell och även audiell presentation av redan i startgroparna. Biljakter är ju något man lätt kan utveckla en allergi mot efter att ha sett för många av dem. Men här visar det sig faktiskt fullt möjligt att göra någonting mer än generiskt, något rent hjärtslagsfrekvenshöjande av dem fortfarande. Baby sladdar, slirar och slingrar sig fram genom alla tänkbara trafikhinder med flera förföljande fordon efter sig. De förhärdade brottslingar han ska frakta från punkt A till B som en ”Transporter” modell yngre, låter sig motvilligt imponeras även om de har svårt att förstå vad som är hans ’deal’. Vem är han?

Musiken, är det hans verkliga kärlek? Det tvångsmässiga behovet att alltid ha en väl utvald låt ljudande från en iPod modell äldre har sina speciella orsaker. Och liksom den attiraljen nu närmast kan kallas retro, drar även hans musiksmak åt det nostalgiska hållet. Framför allt för att vara så ung. Där har vi det igen. Ungdomen. Den som hans kollegor, de som kommer och går, anmärker på och får dem att ifrågasätta hans lämplighet för uppdraget. I alla fall innan de sett vad han går för.

Med ett barndomstrauma i bakgrunden bor han hos sin fosterfar som förefaller vara gravt hörselskadad men i stort en god fadersgestalt. Föräldrarna kraschade bokstavligen in i evigheten flera år tidigare. Där har vi också orsaken till den tinnitus som hela tiden påverkar huvudpersonen. Baby måste helt enkelt dränka ut oljudet med något annat. Och han gör det med omsorg. Dessutom roar han sig med att spela in konversationer med omgivningen och mixa om dem hemma. Han vill helt enkelt bort från det liv han lever. En öppning uppenbarar sig i form av en servitris av den slående lättpratade sorten. Något klickar. Hon vet inte mycket om honom och han inte mycket om henne. Men nu när hans skuld ska vara betalad, är han väl ändå fri att gå vidare i livet - eller?

Efter den hyperintensiva och händelserika inledningen stillar filmen ner sig en smula för att etablera de nya förutsättningarna, ge oss mer bakgrund och låta kemin växa fram som ger oss en ny resonansbotten. ”Baby Driver” har sina trevande perioder men ’omladdningsfasen’ lyckas ändå i stort sett med sitt syfte. Som är att starka motivationerna och klargöra vad som står på spel innan det verkligen tar fart igen. För den här filmen, som flera av regissörens tidigare, bygger trots allt på energi. Och att hitta nya ingångar i väl uppkörda hjulspår. Det är våldsamt, inledningsvis med en komisk anstrykning, men det blir alltmer blodigt allvar. Inga direkta duvungar ingår i Docs anlitade besättningar. Även om sammansättningen av dessa varierar.

Regissör Wrights meritlista är relativt kort men han har en tendens att välja sina favoritprojekt. Med föregångare som ”Hot Fuzz” och ”The World’s End” som ledstjärnor är tendensen bekant; att låta allt skruvas upp till urspårningens gräns i slutet. Så kan man anklaga den här filmen för något är det kanske att den nästan spränger sin kostym till slut. Men adrenalinhöjande är det. Och genuint spännande. Finns det en väg ut för Baby och hans nyfunna väninna? Vilka i hans kriminella kretsar är minst opålitliga och vill någon honom i någon mån väl överhuvudtaget? Och hur ska filmen lyckas toppa sig själv och hitta på nya idéer för att hålla intresset uppe i actionhänseende? En lösning är att inte bara låta hjulen göra jobbet utan även lägga in läckra löpsekvenser.

Jon Hamm, Jamie Foxx och Spacey gör alla sina hårda grabbar med eftertryck. Och särskilt Spacey är kanske tacksam att komma ur ”House of Cards”-kostymen för en stund och göra en roll som egentligen inte ligger alltför långt ifrån president Underwood, men ändå är något annat. Ansel Elgort från ”Divergent” gör sin Baby med en blandning av lekfullhet och självkontroll. De egenskaper som dels ger honom något att leva för men också chansen att överleva i den miljö där han vistas. Och kemin med Lily James som det uppdykande romantiska intresset Debora är helt OK. Hon står för det mesta snacket och får Baby att yppa mer än han vanligtvis gör på ett helt år.

Vänta er våldsamheter. Och överhuvudtaget en dos överspända vildhjärnor i farten. Men också en viss värme som behövs för att förankra berättelsen i något djupare. Eller som min fru sammanfattar det:
- Det var som en av mina sallader. Den hade allt.

© Johan Lindahl
2017-08-04

Originaltitel: Baby Driver
Storbritannien/USA, 2017
Regi: Edgar Wright
Med: Ansel Elgort, Jon Bernthal, Jon Hamm, Kevin Spacey, Eiza González, Lily James, Sky Ferreira, Micah Howard, CJ Jones, Viviana Chavez, Flea

Genre: Action, Kriminalfilm
Svensk biopremiär: 2017-07-26
Hemmabio: 2017-12-11

Sök