La La Land (2016)

Härom natten möter Hail, Caesar!

Öppningsscenen, ett sång- och dansnummer i en bilkö på en viadukt i Los Angeles, är verkligen smittande och snygg. Allt gjort i "en tagning" (troligen inte, men...) med synkront stängda bildörrar som klockren final. Mia och Sebastian ses redan här och gillar inte varandra. De kommer träffas igen.

Hon är den klassiska servitrisen som flyttat till stan och vill slå igenom. Hennes första audition vi ser är jättebra, men det räcker inte i en stad full av begåvade drömmare. Tack, nästa. Seb är en jazzälskande pianist, gammaldags romantiker och lite charmigt deppig sådär. Han får sparken från restaurangkneget för att han spelar finjazz istället för jullåtarna på listan (JK Simmons lilla roll som restaurangägare är en komisk invertering av hans paradnummer i "Whiplash").

Det bör väl sägas direkt att det här inte är ett psykologiskt spännande drama i samma anda som Damien Chazelles genombrottsfilm utan en riktig musikal; färggrann och stiliserad, med långa tagningar och skådisar som uppat sitt game och dansar och sjunger och låtsas kunna spela piano. Mycket imponerande.

Framför allt är det väldigt roligt och charmigt när de tu envisas med att springa på varandra bland alla wannabes och retas/flirtar med varandra tills de är alldeles kära. Det är en film om jazz, förälskelse, drömmar och ett Hollywood som nästan försvunnit men finns kvar där om man vet var man ska leta och har rätt inställning.

Halvvägs är lyckan total. De uppmuntrar och älskar varandra. Och Ryan Gosling och Emma Stone har kemi. Vad händer sedan?

John Legend är vad som händer. I rollen som halvstor stjärna med ett vinnande koncept lockar han med sig den duktige pianisten på en lång turné med musik som Seb varken gillar eller hatar, samtidigt som Mia försöker förverkliga sin dröm om att framföra sin egen pjäs. Kan deras kärlek överleva detta; att halvt sälja sin dröm och bli "vuxen" och ha oväntade, långa gräl där man säger saker som inte går att ta tillbaka? Drömmar vs den grå verkligheten. Lagoma mellanting som på ytan är framgång men inte kan mäta sig med den totala romantik som Chazelle tidigare fångat så snyggt.

"La La Land" kanske saknar nerven hos "Whiplash", den kanske är ofarlig och barntillåten, men den har på sitt sätt verkshöjd. Med flera fina sångnummer och ett intressant slut som kan uppfattas på olika sätt.

© Anders Lindahl
2017-07-01

Originaltitel: La La Land
USA, 2016
Regi: Damien Chazelle
Med: Ryan Gosling, Emma Stone, John Legend, Rosemarie DeWitt, Finn Wittrock

Genre: Drama, Musikal, Romantik
Svensk biopremiär: 2017-01-27
Hemmabio: 2017-06-09

Relaterat: Hail, Caesar! (2016) Härom natten (1986)

Sök