Doktor Zhivago (1965)

"This is an awful time to be alive"

Berättelsen om en man och en kvinna vars vägar ständigt korsas alltmedan Ryssland förändras omkring dem. Jo, det är nog en hyfsad sammanfattning av dessa 200 minuter mastodontfilm. Med paus i mitten.

Titelns Doktor är en slags anti-Lawrence, för att jämföra med ett av regissörens lika berömda verk. Ingen som förändrar världens eller krigens gång eller ens verkar brinna för något. Utom poesin, då. Det är världen runt honom som skapar dramatik.

På gammalt matinémanér öppnar David Lean sitt epos med några minuters ouvertyr – blandade bombastiska musikstycken ur filmen och en stiliserad bild på en björk. Faktiskt är det inte så dumt. Man varvar ner, kommer i stämning och blir sedan inte så otålig när handlingen drar igång med allt annat än en rivstart. 'Arbetarna lämnar fabriken'.

En stram General Yevgrav (Guinness) anländer till ett jättekomplex i Sovjet där vanartiga kvinnor arbetar under till synes acceptabla förhållanden. Han letar efter sin brorsdotter. Brodern är en känd och, numera, upphöjd poet vid namn ... you guessed it. Flickan han träffar, som ser ut som Eddie Redmayne, skiljdes dock från sin mor som barn och kan inte identifiera porträttet Yevgrav visar henne. För att hjälpa henne minnas börjar han berätta om Lara och Yuri, två människor dömda att älska varandra under en omvälvande tid.

Och så reser vi bakåt i tiden och börjar från början, i ett sådant där nästan perfekt men inte sterilt epos som faktiskt inte görs nuförtiden. Inte med samma ourskuldande ambition och elegans och samma sorts tvetydiga huvudpersoner.

Lille Yuri, den blivande doktorn, förlorar tidigt sin mor och får lämna de vindpinade slätterna för ett priviligerat liv i Moskva med den godhjärtade fosterfamiljen Gromeko. Det är ett begåvat barn. Han studerar till läkare och skriver dikter. Som yngling och hädanefter spelas han av Omar Sharif. Styvsystern Tonya (Chaplin) studerar i Paris. Kanske är de kära. Det är tiden före revolutionen och de rika har det bra.

På typiskt ryskt romanmanér presenteras också raskt ett parallellt persongalleri. Lara (Christie), redan avslöjad i prologen som flickans blivande moder, är dotter till en sömmerska. Vännen Pasha är politiskt aktiv men "inte bolsjevik". Komarovsky (Steiger) är en vän till modern som får upp ögonen för Lara, som i sin tur inte är helt ointresserad av den äldre men bemedlade herrn som vet hur överklasslivet ska levas. När en desperat Lara behöver akut läkarhjälp en kväll möter hon doktorn, då i rollen som läkarassistent. Det kommer bli fler möten under filmens gång.

Leans storheter var många, däribland det pampiga med en twist. Efter en mycket grann åkning över ett hav av Internationalen-sjungande kommunister på gatan är det en dräpande kommentarer från herr Komarovsky inifrån en luxuös restaurang som ironiskt tar udden av det hela. Och samtidigt elegant visar på överklassens aningslöshet. Kommunisterna beskrivs ändå med inledande respekt. Från första parkett på paradvåningen balkong ser Yuri hur en fredlig demonstration möts av beridna trupper. Chockad skyndar han ut för att hjälpa de sårade men blir inmotad av regeringssoldater.

Boris Pasternaks roman från 1958 (bannlyst hemma i Sovjet när filmen gjordes) är säkert bra. En fin grej med David Lean är dock att hans filmer håller så hög klass att man med högburet huvud kan säga att man 'bara' sett filmversionen. Vi pratar ståtliga masscener, åkningar och miljöer och en bra blandning av Leans favoritskådisar och väl valda nykomlingar. Och för manuset stod Robert Bolt, som skrev inte bara "Lawrence av Arabien" utan något senare klassiker som "The Bounty" och "The Mission". Från vad jag läst är kritiken mot kommunismen ännu tydligare i filmen men inget är simplistiskt svartvitt. Både optimismen efter revolutionen och vad som faktiskt följde skildras och det är värt att notera att det inte rör sig om ett nyanslöst propagandainslag i Kalla kriget. Snarare en politisk tragedi i Djurfarmens anda, som andas förståelse för revolutionen men också sorg över resultatet.

Här finns också många intressanta och mångbottnade scener på det mer personliga planet. Som när Komarovsky ska agera beskyddande fadersgestalt åt Lara som vill gifta sig med den upproriske Pasha. Mer problematisk är den följande scenen där Komarovsky ägnar sig åt vad han argt insisterar inte är våldtäkt (Steiger gör något liknande i "En handfull dynamit", en dyster sorts typecasting, minst sagt). Komarovsky är en synnerligen kluven karaktär. Slemmig men belevad skitstövel i ena ögonblicket, nästan respektingivande i nästa. Han respekterar bolsjevikerna för att "de kanske kommer vinna" och förlåter snabbt ett mordförsök på honom i insikten om att det faktiskt är motiverat.

Yuris bror Yevgrav (mannen från prologen alltså) dyker upp i handlingen efter en dryg timme, utsänd av partiet att ta värvning vid första världskrigets start och "organisera förlusten", som i sin tur ska leda till revolution. Hans funderingar, pragmatiska och allvarsamt ironiska, är som gjorda för en voice-over i en Lean-film. Och Guinness är förstås som gjord för att leverera dem.

Själva kriget sammanfattas med några kloka ord, starka bilder och väl valda masscener i en av filmens bästa passager. Och i kaoset efter en massdesertering träffar Yuri, nu fältläkare, åter Lara, nu sjuksköterska. På ett fältsjukhus växer känslor som de principfast håller i schack, alltmedan de röda och de vita slåss om makten.

Hemma i Moskva, där allt har förändrats, fogar sig doktorn i det nya läget med värdighet. Huset ockuperat av främlingar och människor med märkliga titlar leker boss? Doktorn finner arrangemanget 'mer rättvist'. Han påpekar bristerna i den sköna nya världen men skriker inte ut dem för att skapa oro. När Yevgrav ser doktorn stjäla några brädet till eldstaden är det första gången han ser sin bror. Högt uppsatt funktionär som han är både förstår han doktorns utsatta situation i det nya samhället och har resurser att hjälpa honom och familjen (svärfar, fru och son) ut ur stan. Så hamnar den lilla kvartetten ute på landet, i en småstuga bredvid den ståtliga villa de en gång ägde. De klagar inte, men tycker det är onödigt att avrätta tsarfamiljen. Och givetvis träffar doktorn Lara igen. Ödet bryr sig liksom inte om att han är lyckligt gift utan envisas med att leka matchmaker.

Som en röd tråd i ett historiskt drama betraktad är den lite konstig. Vad ska man hoppas på? Vad ska man tycka om en huvudperson som låter gravida hustrun jobba på åkern medan han hänger med sin andra, hemliga familj?

Röda partisaner tvångsvärvar honom just som han försöker följa sitt samvete, vilket injicierar lite dyster och fascinerande action i filmen just som man befarar att de tänker stanna på de stillsamma stäpperna ända till eftertexterna. Och givetvis gör Komarovsky ett återinträde I handlingen innan det hela är över.

Den Ryska Romanen är ett hyllat begrepp, för mig främst representerat av Dostojevskij. Till genren hör komplexa och nyanserade karaktärer som tampas med huvudpersonen om uppmärksamheten. I den avdelningen känns det som om Pasha blir lite styvmoderligt behandlad. En legendomspunnen general som slåss mot de Vita, kanske med grymma medel, visar sig nämligen ha ett bekant ansikte men ett kallare inre än den idealistiske unge mannen från Moskva. Den här förvandlingen hade varit intressant att se mer av.

Stilsäkre Lean snubblar också ibland, i scener där musiken (ofta det smäktande balalajkatemat) sväller upp och tonen känns lite skev. Mycket sällan, dock. Till sin helhet är det ett säkert hantverk med mäktiga bilder och intressanta personer.

Årstiderna växlar men det är vinterbilderna som är mest slående. En köldhärjad doktor som kommer till en kusligt stilla lägenhet. Det invändigt och utvändigt snöklädda familjegodset Varykino. Tågen och vindarna som far över stäppen. Lean målar effektfullt den nya kommunistiska världen i vitt, svart och rött. Masscenen när hundratals försöker ta sig ombord på ett tåg i natten är lika slående i ljud som bild. Resan genom ett vintrigt Ryssland blir strapatsrik och erbjuder fler minnesvärda bilder. Här dyker för övrigt Klaus Kinski upp som extremt kaxig fånge.

Slutet är, tja, passande för filmen. Lite sorgligt och snöpligt och sånt är livet. Och lite poetiskt.

Som de flesta rankar jag flera andra av Leans filmer högre ("Kort möte", "Lysande utsikter", "Lawrence" och "Bron", till exempel) men även "Doktor Zhivago" är en kolossalt imponerande och ibland engagerande film. Så känd är den att Tarantino använde den som kodord för kokain (pga den myckna snön, antar jag) i manuset till "True Romance". Det är väl ett klassikerbevis så gott som något.

© Anders Lindahl
2017-06-18

Originaltitel: Doctor Zhivago
Storbritannien, 1965
Regi: David Lean
Med: Omar Sharif, Julie Christie, Alec Guinness, Geraldine Chaplin, Tom Courtenay, Siobhán McKenna, Ralph Richardson, Rod Steiger

Genre: Drama, Historia, Politik, Romantik

Sök