Pi (1998)
Hej Matematik! i nervig Eraserheadtappning
När Max var liten sa hans mor åt honom att inte titta rakt in i solen eftersom det var farligt. När han var sex år gjorde han det i alla fall. Max brände ögonen så att han var nära att förlora synen. Samtidigt väcktes något annat i honom. Nu är Max vuxen och lever så nära gränsen att han lätt kan falla över. Han är matematiker.
Att vara matematiker är väl till vardags knappast något som kan kallas att leva farligt. Max har dock en teori om att hela världen är uppbyggd efter mönster och att man kan finna detta mönster i siffrorna. Han är helt besatt av att hitta världens logiska uppbyggnad och är därtill överarbetad, genommedicinerad och tämligen galen. I den här smetan kastar vi sedan in några snällfarliga börshajar som vill ha Max hjälp för att kunna styra aktiemarknaden och några lika snällfarliga, men skäggigare, kabbalistiska judar som söker efter Guds riktiga namn. Resultatet är Darren Aronofskys omtumlande debutfilm "Pi".
I "Pi" får vi tränga in, åtminstone en liten bit, i huvudpersonens hjärna, och det är inte direkt någon avslappnad plats att vara på, samtidigt som han själv gör sitt bästa för att få ut samma hjärna ur huvudet. Filmen ses till stor del ur Max synvinkel och vad som är verklighet och vad som är inbillning är inte alltid helt lätt att hålla isär. Max, som förresten spelas av Sean Gullette, är hela tiden närvarande och när vi inte betraktar världen utifrån hans ögon ser vi på honom från en objektiv position, aldrig från någon motspelare synvinkel. Trots att det finns många andra personer med i filmen är Max den ende vi som åskådare får möjlighet att besläkta oss med, både i de lugna stunderna och under hans panik- och ångestattacker. Det är hektiskt, skrämmande, överraskande och filmmässigt rent av briljant.
Den starkt känslomässiga utstrålningen från filmen har också en avgörande grund i det korniga svartvita fotot av fotografen Matthew Libatique. Med de djupt svarta skuggorna, de stundtals utfrätta högdagrarna och den expressionistiska scen- och bilduppbyggnaden skapas en hotfull stämning lik den i David Lynchs "Eraserhead".
Det finns också en hel del andra paralleller man kan dra till just denna film, men för att inte avskräcka någon från att se "Pi" kanske det bör tilläggas att Aronofsky har gjort det något lättare ta till sig själva grundhistorien i "Pi" än vad Lynch gjorde i "Eraserhead". Några av likheterna mellan de två filmerna ligger på det symboliska planet och ännu fler finner vi i det fascinerade ljudspåret.
Genom en stor del av filmen för Max en detaljerad dagbok/forskningsrapport ("9.13, personal note: When I was a little kid, I...", "18.30: Press return"). Under detta ligger vardagliga ljud som surrande flugor, älskande grannar och så vidare. Djupare ner hittar vi en mängd olika ljud som vi inte kan placera, varken varifrån de kommer eller vad de är för något, vilket är ett utmärkt sätt att öka den tryckta stämningen. Ibland kommer en uppräckning av osammanhängande siffror blandat med ljudet av tunnelbanetåg et cetera. När Max får en attack stegras detta ljudkollage brutalt till nästan emotionellt olidliga nivåer. Ljudet flätas också ihop på ett smidigt sätt med musiken av Clint Mansell (tidigare medlem i gruppen Pop Will Eat Itself) och det är tydligt att kompositören och ljuddesignern Brian Emrich har arbetat nära tillsammans.
För att sluta prata om detaljer och istället summera det hela så är "Pi" en mycket intressant debutfilm. Precis som "Eraserhead" är en film av det här slaget inte allas kopp te, men personligen är jag mycket glad över att ha sett den. Dessutom ger den en del att tänka på efteråt och kanske även en anledning att återvända till den senare, så då får man vara nöjd. Aronofsky tog med sig stora delar av sitt ihopsamlade team och gjorde senare den hyllade "Requiem for a Dream", så nu har denna film plötsligt hamnat högt upp på min att-titta-på-lista. Fyra russin till "Pi" blir det så länge.
© Andreas Hallgren2003-02-04