The Green Inferno (2013)
Arrogant film om arrogant idealism
De är unga. Och vill förändra världen. Men vet inte riktigt hur. Amerikanska studenter samlar sig för en aktion i Amazonas djungel. Några av dem är mer drivande ledartyper med en strategi för hur man ska protestera och nå ut med sitt budskap. Andra är nybörjare i gamet och hänger på utan att veta så mycket om vad det egentligen handlar om. Aningslösa är bara förnamnet. Huvudpersonen är en ung tjej som letar efter något att engagera sig i och tar sig in i gruppen trots en del inledande verbala drabbningar. Hennes far arbetar för FN och hon själv bär något slags övertygelse om att ’jodå, visst kan man förändra saker med lite påtryckningar’. Har hon nu hittat rätt sällskap för att ’göra skillnad’?
Hela konceptet för den här filmen är väl i sig ett rungande
nej. Regissören, den dokumenterat svarthumoristiske skräckmästaren (om nu mästare är rätt ord) Eli Roth, har om jag minns rätt från någon intervju sagt sig velat göra något kritiskt om unga aktivister med arrogant attityd som tar sig vatten över huvudet (i min generaliserande sammanfattning). Det är i alla fall så det framstår. Ledarna framstår som stöddiga, självsäkra och med en nedlåtande attityd till inte bara motståndare utan även noviserna i gänget.
Uppdraget är att rädda regnskogen. Som vanligt. Eller mer exakt en del av den och därmed en utsatt stam i Peru, när skogsavverkning i stor skala pågår. Det finns mycket att vara rädd för här, för särskilt för de nytillkomna. Beväpnade milisgrupper som bevakar avverkningsoperationen. Farliga sjukdomar och insekter. Korrupta opålitliga medarbetare kanske? Men ingen har riktigt trott att den verkliga faran ska finnas hos gruppen de vill rädda. Det är nämligen där vi hamnar - och inte minst de. Aktivisterna.
Det blir gruvligt. Allt annat som kommit före blir banalt. Och intentionen att vara så lite politiskt korrekt som möjligt börjar skönjas, eller snarare manifesteras mycket explicit. Alltså, även i verkligheten lär det finnas försvinnande folkgrupper ute i Amazonas som verkligen inte vill ha besökare och utmålas som fientliga mot utbölingar. Det finns som bekant en lång historia av kolonialism, erövring och marginalisering av urbefolkningar på den här kontinenten. Vad regissören nu vill säga om allt det i sammanhanget. ”Green Inferno” framstår som ett elakt grin i ansiktet på alla som tror sig veta någonting. Och kanske en hyllning till italienska och andra exploateringsfilmer från några decennier tillbaka, en genre jag själv är väldigt begränsat bekant med. Mycket riktigt. Uppgifter gör gällande att regissören använde den kontroversiella kultfilmen ”Cannibal Holocaust” som exempel att visa för de bybor som kunde tänkas agera statister i filmen. De hade tydligen aldrig sett en film förut och uppfattade ryktesvis denna som en komedi. Och bara för att understryka de associationerna listas fler sådana filmer i eftertexterna.
Men man måste ställa sig frågan om filmen vill ställa några allvarliga frågor själv, att kommentera cynismen i världen, eller bara själv vara allmänt cynisk medan den frossar och grisar ner sig och oss efter bästa förmåga och vällust. ”Green Inferno” försöker lotsa sin publik genom ett antal halvfärdiga idéer med en oklart riktad udd. Är de unga idealisternas okunskap och lättleddhet måltavlan i första hand? Eller de ledarfigurer som exploaterar dem? Kanske vårt allmänna behov av berättelser som bekräftar det vi vill tro på, oavsett vad det är? Filmen hade förresten en ganska långt utdragen process från produktion till färdig produkt och sedan distribution. Om det kan man dra vilka slutsatser man föredrar.
Inte så upplyftande i stort. Ej heller en blivande klassiker i skräckgenren. Men bitvis underhållande i sin allmänna illvilja och illusionskrossaranda. Jo, i eftertexterna tackas även Callanayacu-stammen i Peru som medverkar i filmen. De tackas eftertryckligt för att ha låtit filmteamet komma till deras vackra by, med hälsningen ’vi ser fram emot att äta en bit med er igen snart’.
© Johan Lindahl2017-08-10