Hair (1979)

Hippie hippie hurra!

Den ultimata hyllningen till hippieeran? Musikalflum från en tid av protester och kontrakultur, från en tid full av kulturella motsättningar i USA? Modern till alla moderna musikaler? Det här en film, och en story, omgärdad av kultrykten. Själv har jag aldrig sett den förrän nu. Filmversionen alltså. Någon scenuppsättning har jag faktiskt aldrig intagit i sin helhet, vilket möjligen bör tilläggas som konsumentupplysning.

Det tar inte många minuter förrän vi introduceras till Vattumannens tidsålder i ett tidstypiskt koreografiskt nummer förlagt till en park - inklusive dansande polishästar! En lantis från Oklahoma kommer till storstaden och konfronteras med allt som representerar motsatsen till det han växt upp med. Han i sin prydliga men troligen inte exklusivt skräddarsydda kostym, möjligen den enda han äger. Gänget i parken med långt hår, frifräsarutstyrsel och till synes en allmän brist på ansvarstagande.

Fri sex. Ett visst utbud av droger. Rock 'n' Roll. Eller funk. Mycket kan hända på kort tid när man egentligen bara kommit till staden för att fördriva några dagar innan militärlivet väntar. Vilka är de här nya vännerna egentligen - och är de goda nyheter eller inte?

Snabbkurs i konsten att krascha ett gardenparty för överklassen. Check. Social skandal. Den mest ikoniska bordsdansen i filmhistorien? Med den upproriske obekymrade George som guide får godtrogna landsortsgrabben Claude lära sig mycket om livet på den lättsamma sidan, mot en fond av samhällsförändringar och inte minst det pågående kriget i Vietnam.

Regissören Milos Forman hade några år tidigare gjort ”Gökboet” och är inne på samma subversiva linje här. Man kan utan svårighet skönja en viss form av samhörighet mellan filmerna. Strikt uttryckt är det här inte heller en film från själva hippieeran som berörs, utan presenterad med lite perspektiv. Musikalen i original kom fram i slutet av 1960-talet mitt i den period som skildras. Ett verkligt barn av sin tid, kan man kanske efterklokt analysera.

Det handlar en hel del om rasrelationerna i USA. Och om klass. Och den här bilden av hur det går till på militärens värvningskontor och vid syningen av de nya rekryterna har sannolikt inte sanktionerats ovanifrån, alltså av amerikanska försvarsmakten.

Filmen som sådan har sina mindre svackor och alla musikalnummer (som är ganska många) har inte samma omedelbara hitkapacitet som de mest kända numren. Men de fungerar ändå för att binda ihop handlingen och det finns ett naturligt flöde i framställningen. En puls. En organisk känsla som inte alltid är lika självklar när man ska försöka berätta i den här formen. Folk diskuterar och agerar för att sedan brista ut i sång. Diegetisk eller icke-diegetisk sådan, var går gränsen? Det spelar inte så stor roll. Oavsett sina skavanker som tiden avslöjar, så är det här ett litet landmärke i den modernare filmhistorien.

Filmen är alltså tillkommen i efterdyningarna av den förödande inblandningen i Vietnam, kanske under en av de mer politiskt ifrågasättande perioderna i amerikansk film. Sedan kan vi alltid diskutera vad det precisa budskapet är. Slutvinjetten och de avgörande ögonblicken anslår en ton som är bitterljuv mer än något annat. I kampen mellan drömmare och realister är det inte solklart vem som egentligen får sista ordet. Men det är en film av en allt annat än propagandistisk patriotisk art i relation till USA:s utrikespolitik. Och den svänger.

© Johan Lindahl
2018-02-10

Originaltitel: Hair
Västtyskland/USA, 1979
Regi: Milos Forman
Med: John Savage, Treat Williams, Beverly D'Angelo, Annie Golden, Dorsey Wright, Don Dacus, Cheryl Barnes, Richard Bright, Nicholas Ray, Charlotte Rae

Genre: Drama, Komedi, Musikfilm

Sök