Assassin's Creed (2016)
För mycket nutid och förklaringar, för lite berättarglädje
Assassin's Creed är en spelserie som faktiskt har tillräckligt mycket miljöer och idéstoff för att kunna utgöra basen för en helt okej film. För egen del har jag för vetskap bara spelat ettan och gillar klättrandet, hoppandet och de historiska miljöerna, sorlet och myllret i städerna och ljuset över landskapen. Det är mycket smygande genom trängseln med böjt huvud och kniven i beredskap, parkour i mysiga medeltida städer i öst och de ikoniska hoppen från höga torn.
"Macbeth"-regissören Justin Kurzel har nu tagit med sig både Michael Fassbender och Marion Cotillard i en filmatisering som påminner lite för mycket om vad Duncan Jones gjorde med "Warcraft". Risken med sådana här företag är ju att det blir ett avbetande av visuella huvudnummer inpetade i en handling som inte fängslar när man själv bara passivt tittar på den. I det här fallet blir det inte bara oengagerande utan också ofta löjligt.
De oumbärliga partierna i det förgångna utspelar sig här i slutet av la reconquista, en historiskt intressant period när det sista av iberiska halvön återerövras av de kristna, här mest representerade av inkvisitionen och Torquemada. Efter en 1400-talsprolog, där vi hastigt presenteras för tempelriddare, 'assassiner' och det så kallade 'Edenäpplet', kommer en något mer oväntad andra prolog på åttiotalet, där en pojke får se sin far, en assassin, döda hans mor. Snabbt hoppar vi fram till vår tid och en ramhandling av den sort som i mitt tycke aldrig gjorde spelet särskilt mycket intressantare. Här skenavrättas Callum Lynch (pojken från 80-talet, nu våldsam man) för att vakna upp på en mystisk anläggning. Där huserar moderna tempelriddare med fantastiska resurser. Ett forskarteam bestående av far och dotter (Irons och Cotillard) jobbar på att med Vetenskap uppnå det gamla målet att utsudda våldsamhet hos människor, genom att ta bort den fria viljan. Till detta syfte vore det bra att ha ett Edenäpple, men var är det nånstans?
En manick kallad Animus låter Callum synka sig med sin förfader, den assassin som såvitt man vet senast ägde Äpplet Som Kan Förändra Allt. Genom att få Callum att uppleva dramatiska händelser ur det förgångna utvinner forskarna ledtrådar, men Callum upptäcker också att han ingår i något Stort. Tydligen har alltid assassinerna motarbetat tempelriddarna för att rädda människans fria vilja, med självpåtagna befogenheter som Nietzsche hade uppskattat; vanliga människors regler gäller inte för dessa hjältar i det fördolda, som 'kämpar för ljuset i mörkret'. Hjältar som det för övrigt finns flera av på anläggningen, spelade av bland andra Michael 'Omar' Kenneth Williams och vår egen Matias Varela.
Det är änna lite hoppigt, och då menar jag alltså inte bara assassinernas akrobatik. Vi skickas i skytteltrafik mellan tider och hinner inte landa eller bry oss. Det är övertydligt och ganska oelegant gjort. Det är också utstuderat, lite spänt och tillgjort och svårt att fångas av. Man undrar cyniskt vilka delar som tvingats in sent i produktionen av klåfingriga producenter och motvilliga skådisar, men det är ju inte alltid så enkelt. Ibland brister omdömet även hos de engagerade. Jag inser dock att mycket av det jag kritiserar kommer från spelen, så kanske är de inte helt fel ute ändå. Men det känns så ...
När man just bestämt sig för att filmen inte bara kräver ett visst humör utan rätt och slätt är kass kommer ändå en lång, kraftfull sekvens från 1400-talet, med start i ett kättarbål och en fortsättning som betar av nästan alla spelets lockelser. Och jag tänker att filmen, likt spelet, borde stanna där. I det mysiga, energiska förflutna, med Callums förfader och hans assassintjej.
Så blir det inte riktigt. Men efter detta funkar filmen en stund. Stämningen klickar på plats och händelserna tar fart. Ett envetet musikaliskt tema som pickar på i bakgrunden och en allmän acceptans hos tittaren kunde låtit filmen glida in i mål. Men istället snubblar den in, via ovälkomna inslag av Dan Brown och med en lika ovälkommen tendens att dröja kvar i vår tid. Grundkonceptet med äpplet som något slags 'genetic roadmap' är för övrigt jättelöjligt. Det är symtomatiskt för en film som inte verkar ha definierat en målgrupp så mycket som en budget och ett sätt att fylla speltiden.
Det finns olika sätt man kunde ha fört över spelens bästa inslag till filmens värld. Det här var inte det bästa.
© Anders Lindahl
2017-05-24
Tack till Viaplay för recensionskopia
Originaltitel: Assassin's Creed
USA, 2016
Regi: Justin Kurzel
Med: Michael Fassbender, Marion Cotillard, Jeremy Irons, Jean-Julien Baronnet, Gérard Guillemot, Frank Marshall, Patrick Crowley, Conor McCaughan, Arnon Milchan
Genre: Action, Äventyr, Fantasy
Hemmabio: 2017-05-29
Teman: Baserad på ett spel
Relaterat: Macbeth (2015)
Ingår i följande teman
