13 Hours (2016)
Patriotiskt men påträngande intensivt actiondrama
Benghazi. Fram till för drygt fem år sedan hade väl inte många av oss lärt sig namnet på den platsen. Varken här eller i USA. Sedan verkade alla veta det, åtminstone amerikaner. Och precis vad som hänt där, varför och vems fel det var. Den diplomatiska station som installerats i en större stad vid den libyska kusten attackerades, 11 september 2012. På besök befann sig den amerikanske ambassadören Christopher Stevens. Efter en lång natt var han ett av flera dödsoffer. Demokrater och republikaner i den amerikanska politiska sfären har sedan dess livligt diskuterat varför det behövde hända. Ämnet är infekterat. Var den här filmen egentligen passar in i pusslet är jag inte tillräckligt insatt för att precisera. Möjligen att den på sina håll uppfattats som ett stöd för den republikanska versionen och deras kritik mot den dåvarande demokratiska administrationens misslyckande i att skydda sin personal. Är den det? Och kan man recensera den här filmen som film utan att debattera eventuella historiska fakta och mytbildningar?
Här går man nämligen ut hårt redan från början och i förtexterna förklaras att det här minsann är en
sann historia. Bakgrunden presenteras också i korta drag, så mycket som tillåts i en genomsnittlig amerikansk nutidsthriller med viss verklighetsbakgrund. Det får ju inte vara för komplicerat. Men mycket är redan bekant. Libyens diktator Khadaffi hade avpolletterats och i princip avrättats av revolterande milisgrupper. Sådana som det visade sig finnas ganska många av, med aningen varierande agenda för det nu i princip ledarlösa landets framtid. I filmen poängterar de inblandade amerikanerna på plats hela tiden hur svårt det är att skilja vän från fiende, de
onda från de
goda libyerna. Det är en röra. Rörigheten reflekteras och beskrivs på ett visuellt välfungerande sätt, med en väl tilltagen budget och en erfaren kaoskompositör vid rodret: Mr Michael Bay himself. Här är han i lite mer
serious mode än i exempelvis ”Armageddon”. Ute med ärendet att hedra soldater och andra som kämpat och i vissa fall dött för sitt land och det allmänna bästa. Inte oväntat är det praktiskt taget omöjligt att inte associera till Ridley Scotts ”Black Hawk Down”. Särskilt som någon i filmen faktiskt öppet nämner just den föregångaren i föregående.
Utgångspunkten här är att en liten koncentrerad styrka amerikanska kommandosoldater installerats inofficiellt vid en lika inofficiell station i Benghazi. Det är underrättelsetjänsten CIA som håller till där. Soldaterna ska i princip agera chaufförer och diskreta livvakter åt de högt värderade, universitetsutbildade agenterna där och respekteras kanske inte så mycket för sina färdigheter som de skulle vilja. Inledningsvis. Hur skiljer man förresten de här noggrant utvalda Delta Force- eller Seal Team-soldaterna från andra vanliga uniformerade rekryter? De har skägg! Åtminstone är det vad jag har lärt mig genom fiktionens försorg. Alltså en liten tight enhet av erfarna elitstridisar som har det här värvet i blodet och ibland inte riktigt vet vad de ska göra med sina liv när de inte är ute i fält med faran tätt intill. Bara sådana som de själva kan riktigt förstå vad det handlar om. Men de är alltid beredda att ställa upp när det krisar. Som det kommer att göra i september 2012. Den tillfälliga diplomatiska och konsulatliknande station som också finns på platsen utsätts för en attack. Kaos råder och ingen vet riktigt vilka order som egentligen gäller och vems ansvar det är att hjälpa till. Att få stöd från någon av den amerikanska militärens många militärbaser kring Medelhavet verkar väldigt omständligt. Och elitsoldaterna bara någon kilometer därifrån har ingen etablerad juridisk rätt att ingripa. Deras överordnade CIA-officer och de själva ser sällan saker på exakt samma sätt heller. Så ”13 Hours” utvecklas till en kritisk sedelärande studie i kvävande byråkrati samtidigt som det är en uppenbar hyllning till de jordnära och plikttrogna, offervilliga kämparna som ändå går in och tar sitt ansvar under en lång, lång dramatisk natt.
Och som sådan är det inte så illa. Filmen blir medryckande och berörande om man köper det här perspektivet åtminstone under de timmar som krävs. Filmen varar, tro det eller ej, inte de 13 timmar som beskrivs, men i alla fall närmare två och en halv. Ibland känns den längre än nödvändigt. Och var beredda på en rejäl dos patriotism och firande av amerikansk
know-how i trängda lägen, parallellt med den uppenbara kritiken mot bristande samordning och ansvar från de högre hierarkierna. Hur sanningen egentligen ser ut krävs det mer detaljpålästa personer än mig för att reda ut. Bay vinnlägger sig om att inte vara öppet partipolitisk eller nämna namn när det gäller dem som indirekt kan ha varit inblandade i fatala beslut den här natten. I eftertexterna poängteras dock att det här var riktiga personer som fanns på plats och ställde upp, samt vad som hände med överlevarna efteråt.
Strängt taget finns tre, fyra olika personlighetstyper representerade. De sammanbitna, emellanåt galghumoristiska supersoldaterna. Deras opålitliga överordnade som visar klart opportunistiska drag. De vanliga civila eller agenterna som tvingas skärpa sig när det blir verkligt allvar. Och då har jag ändå inte kommit fram till libyerna, som visar sig i kategorierna dödsbringande milismän, alternativt de som ska vara på amerikanernas sida och i bästa fall har goda intentioner men knappast samma kompetens. Det grundläggande perspektivet är med andra ord, knappast oväntat, väldigt amerikaniserat. Som just ”Black Hawk Down” eller strängt taget de flesta andra liknande belägringsfilmer med den amerikanska nationens medborgare i fara i andra delar av jorden.
© Johan Lindahl2017-06-10