Min pappa Toni Erdmann (2016)
Familjeterapi som falskspel
Lufsig och småkufisk men näppeligen dum far försöker överraskningsbonda med karriärande dotter stationerad i Bukarest i väldigt välspelad dramakomedi i globaliseringens skugga.
Något är förlorat, så mycket är tydligt. Hon är inte helt avvisande när han dyker upp och tar faktiskt med honom på bjudning på ambassad bland affärstopparna, men det finns en sval distans och på frågan ifall hon är lycklig svarar hon närmast advokatmässigt. Hon uthärdar hans pinsamheter men knappast med ett leende. När han åker igen är hon väl lika lättad som allmänt nedstämd. Inget får komma i vägen för den affär hon försöker ro i land.
Han märker förstås att hon är olycklig och vill inte lämna henne ensam. Kan lösningen vara att wallraffa lite? När han i peruk och löständer crashar hennes utekväll med tjejerna iklädd rollen som affärsmannen och coachen Toni Erdmann uppstår uppsluppen cringe. Och han envisas med att dröja sig kvar och lägga sig i, i form av sitt nya alter ego.
Premissen ger sken av något sentimentalt och gulligt, men den halvdokumentära stilen, det makliga tempot och den torra humorn skapar en helt annan känsla. Affärspratet är övertygande, inte bara nonsens som ska lära oss något om vad 'livet egentligen handlar om'. Kollegor och chefer reduceras inte till karikatyrer. Det handlar väl om ensamhet, kantänka, men utan enkla svar. Ganska roligt blir det ofta dock. Lars von Triers ande svävar över många scener, inte minst en som jag nog inte är ensam om att betrakta som stoff för klippgolvet. Det där behövde vi inte se ...
Sandra Hüller gör sin roll Claire Danes-aktigt spänd och kontrollerad. Hennes minspel är intelligent skådespeleri av rang. Peter Simonischek som pappan är svårare att poängsätta, om sådant är viktigt. Men jo, han känns rätt sann han med.
Far och dotter turas om att försätta varandra i obekväma situationer som samtidigt säger dem någonting. Om hur komplicerat hennes jobb är. Eller hur hon var en helt annan person när hon var mindre, en som sjöng Whitney Houston för full hals. Det är ofta spänt och cringigt men sällan tråkigt. Nakenpartyt, med celebert besök av en mystisk varelse, är en höjdpunkt, särskilt genom att inte vara riktigt så förlösande som om en manusdoktor hade fått bestämma.
En lika känslomässigt kluven epilog sätter punkt (men inte i tittarens huvud) och medan eftertexterna bjuder på The Cures "Plainsong" är det lätt att konstatera att man sett något unikt som tål att diskuteras och fortsätta tänka på. Tre russin är kanske i underkant, men den har knappast saknat hyllningsord så "Toni Erdmann" klarar sig nog ändå.
© Anders Lindahl
2017-05-02
Originaltitel: Toni Erdmann
Tyskland, 2016
Regi: Maren Ade
Med: Peter Simonischek, Sandra Hüller, Michael Wittenborn, Thomas Loibl, Trystan Pütter
Genre: Drama, Komedi
Hemmabio: 2017-04-10
