Sing (2016)
Inte så pjåkigt, faktiskt
Producentkoalan Buster Moon är på finansiellt obestånd och vet inte hur han ska rädda teatern som hans pappa slet för att han skulle få råd att bygga. Han kläcker idén om en talangtävling som tack vare ett par extra nollor på affischen lockar till sig alla drömmarna i staden, vilken bebos av talande djur men till skillnad från den i "Zootropolis" är ganska alldaglig i övrigt.
En ung gorilla från kriminell familj försöker kombinera flyktbilsjobbet med drömmen om att stå på scen. En grismamma med guldröst och obefintlig karisma paras ihop med en tysk galt helt befriad från blyghet. Hennes Rube Goldberg-maskin för att ordna morgonbestyren åt maken och alla kultingarna är imponerande, men det är förstås en tidsfråga hur länge det kommer funka. Blyga elefanten som paralyseras av scenskräck på uttagningen blir scenarbetare i väntan på modet att ta ton. En arrogant mus kombinerar flykt undan arga björnar med imponerande skönsång. Och ett punkigt piggsvin kämpar med sina konstnärliga principer kontra önskan att slå.
Illumination Entertainments "Sing" har till skillnad från "Husdjurens hemliga liv" en handling. En bekant men fungerande story som både barn och vuxna kan engagera sig i. Och en japansk språkförbistrad popkvintett som väcker ständiga garv. Och en hel del hjärta.
Här bjuds också på en hyfsat magnifik översvämnings- och förstörelsescen, en väldigt rolig biltvättsscen, en okomplicerad men smittande final där det mesta klaffar och förstås en bunt väl valda låtar från vitt skilda decennier.
FOTNOT
Nämnas kan att även i den svenskdubbade versionen är det den engelska sången som hörs, framförd av superstjärnor som Scarlett Johansson och Matthew McConaughey.
© Anders Lindahl
2017-04-29
Originaltitel: Sing
USA, 2016
Regi: Garth Jennings Christophe Lourdelet
Genre: Animation, Barnfilm, Musikfilm
Hemmabio: 2017-04-24
