Rogue One: A Star Wars Story (2016)

En okänd historia värd att berätta

Tvivlarna tystnade väl redan efter trailern till "The Force Awakens" och det är inte längre många som suckar 'inte mer nu' om beslutet att leverera en hög med nya Star Wars-filmer. Så länge Lucas själv håller sig i utkanten, resonerar de flesta, måhända illojalt men logiskt. Kanske borde man efter en viss ålder aldrig få jobba mer med sin ungdoms mästerverk. Se bara vad Ridley Scott gjorde mot sin "Alien" med "Prometheus".

Hur som helst, den lovande fortsättningstrilogin fortsätter i jul men det här är något annat. En ambitiös joker i leken (som kommer få sällskap av flera i vad som kallas "The Star Wars anthology series"). Det handlar om Dödsstjärnans tidiga dagar. Om uppoffringarna och mödan kring att få tag på ritningarna till densamma, närmare bestämt, med en grupp hittills okända hjältar i centrum. Det är ett perfekt uppslag för en historia placerad mitt i serien, gjord i samma sköna anda och tidsrymd som animerade serien "Star Wars Rebels", men som live action.

I Cassian Andor (Luna), tyngd av vad han gjort i upprorets namn, och Jyn Erso (Jones), halvcynisk men handlingskraftig dotter till vetenskapsman som tvingats arbeta för Imperiet, har filmen en stark duo (inte nödvändigtvis kärlekspar, inte ens alltid vänner) att skicka runt mellan planeter med vilt skiftande miljöer och slutligen ge ett väldigt tydligt syfte och mål. Det blir klassisk Star Wars-spänning av finaste märke.

Skeppen är kärleksfullt återskapade i nördig detalj, med rätt ljud förstås, och ser bättre ut än någonsin. Det är spektakulärt men anammar den mer realistiska looken från "The Force Awakens". Det känns 'jordnära' om än ute i rymden och på många sätt inte riktigt längre som en saga. Inte ens Kraften har en avgörande roll, utan känns mest som något vissa envisas med att tro på utan egentliga bevis. Det häftigaste vi ser är tekniskt snarare än magiskt, som en anordning för att skapa skyddande fält runt en planet. Darth Vader, som ansluter mot slutet, håller igen med förmågorna frånsett något enstaka mentalt strupgrepp.

Regissör är Gareth Edwards, skaparen av hyllade "Monsters" och den kanske oförtjänt av mig dissade "Godzilla" (min son har sedermera upplyst mig om att den är förträfflig). Han bjuder här på några riktigt stiliga bilder (och har kanske smugit in några mexikanska pyramider som en vink till sin genombrottsfilm), och inte minst hjärta, humor och synbart äkta kärlek till Star Wars-världen. Med några inspirerade skådisval som bonus.

Legendariske kampsportsskådisen Donnie Yen (!) får symbolisera den blinda (ha!) tron på Kraften i en ganska cool och rolig roll. Orson Krennic (Ben Mendelsohn) är en intressant illustration av den samvetslösa ambitionen i rollen som snillrik vapenkonstruktör med stort ego. Nassevibbarna känns lika klockrena som egentligen outtalade, utöver den gamla vanliga estetiken som alltid influerats av Tredje riket. Mads Mikkelsen har en relativt stor roll och funkar rätt bra. Forest Whitaker må ha fastnat i ett manér men det passar till Saw, en oberoende och halvgalen rebell med tentakelförsedda medarbetarmonster som kan läsa tankar (vilket tyvärr ofta resulterar i att man förlorar förståndet). Fares Fares insats är dock minimal.

Peter Cushing har med hjälp av datorn och skådespelaren Guy Henry väckts till liv för rollen som Grand Moff Tarkin, och på slutet sker något liknande med kanske starkare effekt. Det är respektfullt gjort och tillför någonting.

K-2S0, slutligen, vars omprogrammering från lojal imperiedroid också haft bieffekten odiplomatisk uppriktighet, är nog den bästa roboten i franchisen någonsin. "Firefly"-fantasten i mig noterar med extra belåtenhet att rösten tillhör Alan Tudyk.

Det är, efter en småseg start, en duktigt spännande film med plats för meningsutbyten med klara poänger och en del citatvänliga repliker. Förstörelsen av en liten stad på en gruvplanet låter Edwards briljera med stämningsfull bildkonst och etablera motivation hos en blandad skara nya och gamla rebeller att riskera allt. En 'småskalig' men tung motsvarighet till de planetförstörelser som franchisen bjur på längre fram i kronologin.

En långdragen, spännande final med stora offer i en behagligt soldränkt miljö och en väldigt snygg överlämning till episod 4 rundar av en riktigt lyckad mellanfilm som bräcker flera av huvudfilmerna. Det slutliga framgångsbeviset är att man efteråt genast vill leta upp gamla "Stjärnornas krig".

© Anders Lindahl
2017-04-22

Originaltitel: Rogue One: A Star Wars Story
USA, 2016
Regi: Gareth Edwards
Med: Felicity Jones, Diego Luna, Ben Mendelsohn, Donnie Yen, Mads Mikkelsen, Alan Tudyk, Forest Whitaker, Guy Henry

Genre: Action, Äventyr, Sci-fi
Svensk biopremiär: 2016-12-14
Hemmabio: 2017-04-12
Teman: Star Wars

Relaterade artiklar
2010-talets bästa filmer

Ingår i följande teman

Sök