Strangerland (2015)
Mestadels övertygande ökendrama
Öken. Torra utsatta landskap med kuperad terräng och envist kämpande växtlighet under solen. Glesbefolkade bygder. Australien har en del av den varan. Åtminstone är det bilden jag fått. Än så länge har jag aldrig varit där. Och det här faller in i en fin filmtradition därifrån på temat ’folk som försvinner i utmarken’. Den här speciella naturen har ju satt sin prägel på andra australiska filmer under flera decennier, åtminstone från ”Walkabout”, ”Picnic at Hanging Rock” och framåt.
Här har en familj som gått igenom vissa svårigheter, slagit sig ner i ett av de där mindre samhällena som tycks förlagda mitt ute i ingenstans och fortfarande genomsyras av något slags nybyggarkaraktär. Någonting har hänt som föranlett dem att ta det steget och vad det egentligen är benas ut i marginalerna. Det sätter i sin tur sin prägel på vår förståelse av det som händer nu. Det vill säga försvinnandet. De två barnen som plötsligt inte står att finna någonstans. Sandstormar ställer till det i sökandet, samt en inneboende motvilja att söka hjälp från omgivningen. På grund av tidigare erfarenheter finns intentionen att undvika en offentlig skandal. Det är som sagt en liten ort och det är egentligen ingen i familjen som gjort sig hemmastadd på allvar.
Men försvinnandet blir snart en offentlig angelägenhet, som river upp sår både inom familjen och i samhället. Makarna har synbart väldigt olika sätt att hantera situationen och i det läser vi in deras historia. Den kontrollerade men ständigt behärskat besvikne och bekymrade mannen, kontra hans mer känslomässigt utlevande hustru. Ortens mest kvalificerade polis (en man med få till synes kapabla kolleger) dras in på ett personligt plan och efterhand uppstår förtroendesprickor och osäkerhet i olika riktningar kring vem som egentligen litar på vem.
Filmen tar vara på just det där speciella, svårforcerade i själva miljön. Vi förstår att det här är ett ekosystem där människor nästan bokstavligen kan blåsa bort eller förintas om de inte håller sig inom vissa gränser. Filmen tar också vara på kvaliteten hos framförallt en rutinerad trio: Nicole Kidman, som inte verkar akut angelägen att försvara någon prestige som etablerad filmstjärna utan verkligen går in i sin roll som en bräcklig mamma. Joseph Fiennes är även han övertygande men lite mer fragmentariskt förekommande i rollen som maken. Och så Hugo Weaving. Givetvis. En australisk film utan honom är ju som en irländsk utan Colm Meaney. Sällsynt. Men filmen lever ändå främst på sitt ärende och om vi tror på dess framställning av en pressad familjesituation eller inte. Hur logiskt är beteendet hos de inblandade? Om det inte är det, finns det godtagbara förklaringar till varför? ”Strangerland” är nog inte främst en film för den som vill ha glasklara svar på allting, utan kräver en viss beredskap att läsa mellan raderna och dra egna slutsatser. Precis som en del av sina företrädare i den här speciella subgenren.
© Johan Lindahl
2017-04-29
Originaltitel: Strangerland
Irland/Australien, 2015
Regi: Kim Farrant
Med: Nicole Kidman, Joseph Fiennes, Hugo Weaving, Lisa Flanagan, Meyne Wyatt, Maddison Brown, Nicholas Hamilton
Genre: Drama, Mystery, Thriller
Hemmabio: 2015-12-28
