The Phantom of the Opera (1998)
En film som har allt och saknar det mesta
Allt är relativt med Dario Argento. Han är väl typexemplet på en egensinnig regissör, på gott och ont. Det här är, tycker jag, en bra Argento-film, även om jag skulle ha blivit besviken om den varit gjord av en mer "vanlig" regissör. En blodig, melodramatisk och ganska stämningsfull skröna, placerad i Paris på artonhundratalet.
Jag har, måste jag erkänna, inte läst originalberättelsen, men jag tror inte att jag är ute och cyklar om jag antar att Argento har betraktat den mest som ett bollplank att lattja sina egna visuella idéer och teman mot. Han tar sig ju gärna friheter med både logik och narrativ, till den grad att en typisk Argento-film inte är så mycket en berättelse som en upplevelse.
Den klassiska masken, som döljer en vanställd fantom, är helt borta, och således också vanställdheten. Julian Sands fantoms stora "problem" är att han är tämligen ondskefull och bor i tunnlarna under operan, vilket inte är bra för hans sociala liv. Om någon stör den underjordiska friden kan han räkna med att straffas å det blodigaste. Till fantomens försvar kan nämnas att han som barn övergavs i en korg på floden och räddades av stadens råttor, till vilka han hädanefter haft ett märkligt förhållande. Han är dock en stor musikälskare, och handlingen rör sig kring hans relation till det unga operaunderbarnet Christine Daee och hans försök att låta henne ta över huvudrollen i den uppsättning av "Romeo och Julia" som just framförs ovanför hans tak.
Det är lätt att dra paralleller till andra filmer och berättelser - främst "Ringaren i Notre Dame", "Skönheten och Odjuret" och Coppolas "Dracula" - till den grad att filmen känns som en lång kliché. Det är dock en ambitiös kliché, med Argentos sedvanliga starka färger och läckra kameraåkningar, allt i en pampig scenografi. Typiskt för Argento är också de överraskande obehagliga äckelscenerna. Våld ska vara fantasifullt och visas tydligt, verkar vara Argentos motto. Om inte annat gör detta att det är svårt att vara helt likgiltig som tittare, även om historien i sig sällan griper tag i en. Ett fult knep, kan tyckas, men, men ...
Förutom våld och fina bilder bjuder Argento också på förhållandevis mycket sex. Att det bland annat är sin egen dotter han regisserar i sådana scener känns lite konstigt men, som sagt, man bedömer inte Darios handlingar efter den måttstock man använder för mer förnuftiga regissörer. Dottern Asia är för övrigt klart godkänd i sammanhanget och talar engelska bra mycket bättre än sin far.
Kort och gott, en kliché sedd genom en milt galen regissörs ögon. Tre relativa russin.
© Anders Lindahl
2000-09-19
Originaltitel: Il fantasma dell'opera
Italien, 1998
Regi: Dario Argento
Med: Julian Sands, Asia Argento, Andrea di Stefano, Nadia Rinaldi
Genre: Skräck
