The Walking Dead, säsong 7 (2016)

Den med Negan. Mycket Negan.

De har varit i hopplösa situationer förut. Men till slut hamnar de i en som är hopplös på riktigt. När inga lösningar finns och frågan bara är vem som kommer att avrättas av den muntert pratsamme gängledare som de dittills bara hört omtalas som ett skrämmande väsen i skuggorna. Just vem som ska falla offer för det taggtrådslindade basebollträt Lucille är en fråga som lämnats öppen under hela säsongsvilan och vars svar ändå förmår chockera. "The Walking Dead" håller stilen, vilket jag ofta känt mig modstulen och nedstämd över under de snart sju år som den hållit mig i ett allt starkare järngrepp.

Att se stoltheten slutligen vika ur Ricks blick är väl inte den största tragedin i avsnitt ett men kanske den med starkast konsekvenser. Och kan han få alla dem han försökt fostra till krigare att lägga ner vapnen, både bokstavligen och känslomässigt?

Det kallas visst den 'feodala eran', den som nu på allvar blommar ut i "The Walking Dead". Visst, vandrarna/döingarna/men aldrig zombierna är ett stort problem, men det finns överlevnadsstrategier som räcker rätt långt, och om de levande bara hade vett att bete sig väl mot varandra hade mycket varit vunnet. Serien handlar om motsatsen. Om hur den starkares rätt blir grundlag. Vilket folk kan resonera kring på olika sätt.

- Nobody's evil. They just decide to forget who they were.

Vad är det läskigaste med Negan, ledaren för det välorganiserade och månghövdade gäng som vi fram till förra säsongsfinalen bara anat styrkan hos? Att han jobbar så hårt på att verka resonlig? Att han pratar så mycket, för att han vet att han inte behöver hålla något hemligt? Hans soldaters fullständiga lojalitet, där inget han gör väcker en tillstymmelse till protest hos någon av dem? Eller att "vårt gäng" numera har så mycket gemensamt med hans? De gottar sig dock aldrig åt de hemska ting de gör. Med sin flinande "humor" blir Negan den ultimata mobbaren på en skolgård bestående av resterna av civilisationen. Dock en vältalig sådan, som ibland avslöjar oväntade principer mitt i hänsynslösheten. Jeffrey Dean Morgan, bland annat minnesvärd som 'komikern' i "Watchmen", kommer nog för alltid definieras med den här rollen. Bland hans underordnade finns det andra som strävar efter att utstråla samma kombination av grym kompromisslöshet och resonlighet, som den lojale, lugne och uppenbart intelligente Simon (Steven Ogg). Och en hel del rena svin förstås.

Utöver The Saviours utspridda läger (att det fanns fler än ett var förra säsongens mest dyrköpta läxa) möter vi här en veritabel uppsjö av små civilisationer i vad som kan beskrivas som en långsam uppbyggnad inför en till synes oundviklig konfrontation. Det är klart att inte alla gillar den här fokuseringen på maktspel mellan de levande. Med Tittarfenomen - som denna dystra historia trots allt är, inte minst i staterna - finns det alltid olika viljor om hur den ska fortsätta behaga. Det ironiska är ju dock att serien aldrig nervöst svassat runt för att just vara till lags, dolt sig bakom ironi eller skrivit om sina egna stadgar för att 'hålla intresset uppe'. Den bara maler på, och är inom ramen för en zombieapokalyps lika realistisk som extrem. Och jag erkänner villigt att jag är fast, så länge de förhåller sig trogna sina principer. Vem som än faller vid sidan av vägen. Även om man fortfarande, kanske naivt, försöker intala sig att någon från första säsongen ska få uppleva den sista.

Presentationen av det läger där Morgan och en skadad Carol hamnat, är en behövlig, bitvis komisk respit tidigt i säsongen. Här härskar Kung Ezekiel, med tam tiger och allt, över ett påfallande harmoniskt samhälle. Men även dessa måste dansa efter Negans pipa. I Hilltop-lägret gäller som bekant total undfallenhet, åtminstone så länge den ryggradslöse Gregory får styra, men några nya långvariga gäster kommer sätta maktbalansen i rubbning. En koloni vid flodmynningen presenteras också lite oväntat, även denna för alltid präglad av mötet med Saviours. Och närmare slutet möter vi ännu ett läger som hittills lyckats hålla sig i skymundan. Att det är svårt att hålla sig för garv vid mötet med 'sopfolket' är knappast oavsiktligt.

Varje avsnitt är inte nödvändigtvis jättespännande. De är ofta koncentrerade på en eller en handfull personer på just en specifik plats. Det finns ett löpande tema om hur någon från Ricks gäng hamnar hos Negan, varpå denna ser potentialen och försöker förföra dem till att gå över till den mörka sidan. Att han anstränger sig så, noterar man med viss stolthet, betyder förstås att han inser att de inte är vilka som helst. Men han inser nog inte riktigt hur inte vilka som helst de är. Genom dessas ögon ser vi mer av Negans läger och de medel han använder för att kontrollera världen. Vissa vibbar av tronspelets Ramsey Snow kan anas, inklusive den muntra attityden, men här håller man ändå igen lite. Med inslag av mänsklighet som riktigt sticker i ögonen känns han lika oförutsägbar som benhårt konsekvent, hur det nu är möjligt. Kanske nästan alltid ärlig, som när han inser att han gått för långt. Inte i våld, sådant ångrar han inte, men i ord. Han kan smickra en fiende som är helt i hans våld och metodiskt provocera sina lojala underlydande, som om han längtar efter att utmanas. Det är inte subtilt men det är rasande skickligt skrivet.

Vad gäller seriens övriga karaktärsgalleri kan nämnas att det faktum att man sällan vet vad Carl tänker mer och mer blir en tillgång. Både den sammanbitna kylan och den enstaka tåren övertygar. Carols självvalda exil och Morgans kamp för att vörda varje liv så långt det är möjligt är andra intressanta teman.

Huvudtemat är Uppbyggnad. Förhandlingar, resurser och vapenmatematik, de räds inte att älta det praktiska inför ett möjligt uppror. Alliansbyggandet präglas av tröghet och ibland snöplighet, och intressant nog får somliga karaktärer hoppfullt föreställa sig allt det som man hoppas ska hända, vilket rent dramaturgiskt brukar vara ett tecken på att det inte kommer göra det. Jobbigt. Men då blir det desto mer tillfredsställande när ett par på välbehövlig nästansemester, bland annat på ett nöjesfält, hittar ett jättelager med mat med den magiska texten 'RTE'.

Ett nyckelavsnitt inleds med en känsla av att allt kommer lunka på lite och tar den rakt motsatta vägen, med tunga offer och avgörande beslut. Fortfarande kan de bygga upp en karaktär med löftesrik potential och ... dra in livskortet nästan utan förvarning.

Säsongsfinalen, slutligen, har vissa gemensamma nämnare med den senaste säsongen av "Game of Thrones". Man får allt och lite till, med vissa scener som kanske egentligen hör hemma i en lite annan sorts serie (läs: mindre realistisk) och andra som är helt briljanta, samt musikaliska inslag av 80-talet som på rätt humör känns helt rätt. Cirkeln från första avsnittet sluts effektfullt men det lämnas gott om öppningar kvar för nästa vända. Spännande, och bitvis mer än lovligt osannolikt med TWD-mått mätt. Jag köper det principiellt, men känner nog inte att de får ihop allt på snyggaste vis, inte minst action- och klippmässigt.

Det här är, för att summera, inte en av de allra bästa säsongerna, men det blir ändå en fyra. TWD är fortfarande en säregen och sevärd mara. Vars nästa säsong kan bli väldigt intressant.


FOTNOTER
Tralliga 'Easy Street' sätter sig på hjärnan efter ett stilmässigt småexperimentellt avsnitt, ungefär på samma vis som 'Downtown' gjorde i andra säsongen av "Lost".

Nyligen avsomnade skräcktecknaren Berni Wrightson, som ofta samarbetat med Stephen King, får en välförtjänt tillägnan i sista eftertexterna.

© Anders Lindahl
2017-04-12

---

DVD / Blu-ray

Lite om BD-utgåvan, 2017-10-04

"Inside the Walking Dead", en timslång dokumentär, inleder extramaterialsextravaganzan på sista skivan. Egentligen är väl detta en serie kortdokumentärer kring varje avsnitt som klippts ihop till skivan, men hur som helst.

Det bjuds på mer eller mindre djupsinniga tankar från skådespelare och producenter om karaktärernas motivation, och samtidigt en sammanfattning av hela säsongen, som kan vara bra lagom till att nästa säsong drar igång.

Jeffrey Dean Morgan får inte oväntat lägga ut orden, i egenskap av att ha dominerat hela säsongen, men här får många komma till tals. Att höra 'Rick' (Andrew Lincoln) och 'Morgan' (Lennie James) och i viss mån 'Maggie' (Lauren Cohan) prata brittisk engelska är fantastiskt märkligt, även om man vet att de egentligen inte är amerikaner. Kul också att återkommande se veteranen Gale Anne Hurd, som inte bara producerat en hög Cameron-klassiker utan hade legendaren Roger Corman som sin första chef. En annan återkommande bakom kameran-figur är Greg Nicotero som regisserat ett tjugotal avsnitt. Som en lustig detalj kan nämnas att hans första jobb i branschen var på Romeros "Day of the Dead".

"The Making of The Walking Dead" lämnar intervjusofforna och visar klipp från inspelningen istället, men följer samma kronologiska form genom säsongens handling.

Mycken tankemöda har ägnats åt hur walkers ser ut beroende på var de har befunnit sig. I sand. I vatten. I skogen. Produktionen är en blandning av imponerande stunt och CGI med en påfallande uppmärksamhet kring detaljerna. Att slutresultatet känns skitigt och övertygande är förstås ytterligare ett skäl att respektera TWD.

Jag kan tyvärr rapportera att tigern Shiva inte finns. Det är faktiskt rätt snyggt gjort, måste jag erkänna.
"A third of the zombies are actually real", tröstar "Ezekiel" ironiskt.

Det är också befriande att se gänget ha roligt på inspelningen. Uppenbarligen måste man inte bli lika modstulen av att vara med som man kan bli av att titta.

En bibba kortdokumentärer av mellan programmen-typ fyller ut skivan. Den med de entusiastiska manusförfattarna är rätt härlig.

Men det är sjukt distraherande med alla blurrade tröjor och kepsar. Man längtar nästan till den dagen då smart videoteknik helt enkelt byter ut alla obetalda loggor mot sponsring i efterhand.

---

Originaltitel: The Walking Dead, Season 7
USA, 2016
Skapare/show runner: Frank Darabont
Med: Andrew Lincoln, Jeffrey Dean Morgan, Michael Cudlitz, Steven Yeun, Norman Reedus, Lauren Cohan, Chandler Riggs, Danai Gurira, Melissa McBride, Michael Cudlitz, Sonequa Martin-Green, Alanna Masterson, Josh McDermitt, Christian Serratos, Seth Gilliam, Ross Marquand, Steven Ogg

Genre: Action, Drama, Skräck, TV-serie
Hemmabio: 2017-09-25
Teman: The Walking Dead Zombies

Ingår i följande teman

Sök