Fanny och Alexander (1982)

"Du är en besynnerlig liten person, Alexander."

Förr eller senare måste det hända; Anders försöker recensera "Fanny och Alexander". Och försöker inför projektet minnas senaste titten. När kan det ha varit? Kanske trettio år sedan. En julfest och ett par läskiga spökbarn på en vind gör sig påminda, inte mycket mer. Värt att nämna som företal är också att det här försöket är baserat på den långa tv-serieversionen, vilken i allt väsentligt sägs motsvara den längsta bioversionen. Den kortare och kanske inte fullt så högt aktade utgåvan var dock den som gick upp på bio först. Och vann fyra Oscar. Det ni.

Då kör vi.

"Fanny och Alexander" är med sitt relativt blygsamma tidsspann inte en Släktkrönika. Snarare coming-of-age parat med mörk saga, komplett med spöken (verkliga eller inbillade), ond styvfar och allt. Och det är, titeln till trots, huvudsakligen Alexanders berättelse.

Tiden är tidigt 1900-tal, platsen Uppsala. Det handlar om unge Alexander och resten av den stora släkten Ekdahl, ständigt sammanstrålande under förmögna änkan Helenas välvilliga överinseende.

Men allra först ser vi den dockteater som Bergman skrivit så mycket om. Han bytte visst till sig den från brorsan mot några tennsoldater, vilket blev startskottet för ett liv ägnat åt filmen och teatern. Om man får tro honom, vilket man kanske inte nödvändigtvis ska. Det sägs att hans självbiografiska texter inte alltid är helt biografiska medan hans filmer däremot kan ge klara ledtrådar till hans barndom. Hur sant det är låter jag vara osagt men visst känns det som om detta epos är ett fönster rakt in i delar av Bergmans egen barndom.

Den långa, därpå följande sekvensen där unge Alexander strövar runt i en folktom paradvåning, leker kung, släpper ut en råtta och till synes ser i syne kunde varit ett tittartest om den inte vore så okomplicerat men mystiskt intressant. Alexander verkar nästan ensam i världen och stämningen går från lekfull till hotfull. En staty rör sig och självaste liemannen tittar in med ett löftesrikt dödskalleleende medan klockan spelar en melodi som tagen ur en Leone-standoff. Tills förtrollningen bryts. En fantasifull och känslig själ och den värld han lever i har presenterats.

'Ej blot til lyst' lyder texten på den där teatern, vilket gott kunde vara Bergmans valspråk. "Inte bara för nöjes skull" är väl en ganska bra sammanfattning av snart sagt alla hans filmer. Som förstås bjöd på nöje också. Till exempel i den där långa men mestadels muntra julscenen som upptar större delen av första akten. Burlesk, bitvis, men det får man väl ta. Här presenteras en stor skara människor. Sångerskan Lydia och professor Carl, änkans bittra professor till son, anländer grälande (och utgör även fortsättningsvis ett återkommande inslag av nästan komisk tragik) men snart sjunger alla dryckesvisor tillsammans, som varje år. Äldstesonen Gustav Adolf (Jarl Kulle, vem annars?) flirtar med tjänstefolket. Som varje år, får man förmoda. Judiske direktör Jakobi har sedan länge en rar affär med matriarken, som för honom berättar en massa saker som gör upplevelsen tydligare för tittaren.

Tempot är knappast svindlande. När Lydia sjunger för sin make och de andra vuxna i finsalongen får vi höra hela sången. På den hastighetsnivån är, och fortsätter, det. Det gör inte så mycket, för allt är så bra. Fru Ekdahl stramt interagerande med tjänstefolket i den överdådigt julpyntade paradvåningen i väntan på släkten. Det påkostade julspelet och Oscars känslosamma kärleksförklaring till teatern. Miljöerna. Och kostymerna! Man behöver inte ens vara intresserad av sånt för att imponeras. Det är ett storslaget memento över en tid och ett liv som förstås är dömt att ändras. Och redan här finns det sorg och oro hos vissa.

Alexander är en konstnärlig själ som gillar att svära och avrundar julnatten med en föreställning i laterna magica för syster Fanny och kusiner. Det har han förstås efter pappa Oscar, teaterdirektören. Som är "klen", enligt sin mor. Kanske är det värre ställt än så ...

Sorgen och allvaret gör tidigt sitt intåg i barnens liv. Mitt under repetitionerna inför uppsättningen av Hamlet, där han ironiskt nog spelar vålnaden, blir Oscar sjuk och hastigt är han borta, i närvaro av släkt och vänner och en Alexander som inte vet hur han ska hantera det hela. Det blir mycket på en gång. Formella kondoleanser möter moderns bitvis förkrossade reaktion och samtidigt nästan glada beslut att ta över teatern, i enlighet med Oscars önskan. Ett beslut hon kommer ändra attityd till med tiden.

Och plötsligt verkar den allvarsamme biskop Vergérus se på Emelie med nya ögon. Redan innan han blir styvfar ser han sig nödgad att med utstuderat mild hotfullhet mästra Alexander om sanning och lögn. Och när änkan av något oklara skäl gifter sig med honom blir det förstås bara värre.

- Vi ska vara tacksamma att vi får leva i en atmosfär av kärvhet och renhet", säljer biskopen in deras nya hem, den föga moderniserade biskopsgården.

Skillnaden mot deras tidigare liv kunde inte vara tydligare. Släkten Ekdahl med sin avspända moral (synlig bland annat i det odramatiska hanterandet av Gustav Adolfs påsmällengörande av husan Maj) ställs mot ett synsätt där typ allt är fel. Biskopens husfolk och släkt är som grå spöken. Punktlighet, fromhet och ordning råder. Emelie får omgående oombedd hjälp att uppfostra barnen. Som deppgrädde på eländemoset insisterar biskopen på att de flyttar dit utan sina gamla ägodelar. Men lyckligtvis finns det i alla fall ett dockskåp kvar efter de barn som bodde där tidigare, men tyvärr drunknade tillsammans med sin mor. Den på ytan relativt vänliga hushållerskan Justina tvekar inte att berätta om den händelsen i de mest skrämmande ordalag.

Att vara ett kreativt barn på en sådan plats är förstås inte det lustigaste. 'Den där mannen som är gift med min mor', som Alexander kallar honom, tycker förvisso att fantasi är någonting fint men bara för riktiga diktare. Barn ska inte ägna sig åt sådant. Men givetvis ger den dystra miljön och dess tragiska förflutna stoff för Alexanders tankar att spinna vidare på.

- Jag förstår inte varför jag är tvungen att se döda människor när jag inte alls mår bra av det.

Hans historia om ett möte med vålnader, med sin egen historia att berätta, är ett fantastiskt exempel på scener man i efterhand tror sig ha sett utspela sig i bild trots att någon bara har berättat dem i monologform. Lika intressant är biskopens reaktion när han får höra. Skyldig, much?

Det blir en viljornas kraftmätning mellan ynglingen och den sammanbitne men inte känslokalle biskopen. I Jan Malmsjös skepnad är han en tyrann som nätt och jämnt eller inte alls håller ilskan i schack. Bland annat i veritabla rättegångar där han i egenskap av både domare och jury håller välformulerade, bistra tal men inte förmår kväsa sitt offer så lätt som han troligen brukar. Straffet kan bli att få sova på vinden, formellt för att ges möjlighet till eftertanke, men kanske mest för att traumatisera den uppstudsiga ynglingen.

Gamla mor Ekdahl och andra i släkten oroar sig på avstånd men vet inte hela sanningen. När Emelie i desperation berättar allt blir oron förstås knappast mindre och till slut ser de sig tvingade till en intervention. En sammanbiten och allt mindre artig konfrontation mellan bröderna Ekdahl och biskopen hör till de fascinerande kluvna sekvenserna. Övertaget skiftar för varje replik och biskopen är om inte annat en formidabel fiende. Eller "godheten själv", rentav. Jacobis entré i biskopsgården slår till slut an en något oväntad ton av komik och spänning.

Miljöbytet till hans hem med dess varma färger och fantasieggande inredning är en lisa även för tittarens själ. Men inte utan mörkare inslag (och filmens allra längsta monolog). Arons skräckinjagande dockteater, den inlåste, sjungande och synske Ismael (Stina Ekdahl i en svårförglömlig roll) och husets övriga hemligheter är kanske inte vad Alexander behöver för att lugna sinnet. Faktum är att flera av de kusligaste sekvenserna kommer efter den förmodade räddningen. Men också citatvänliga samtal om Gud, magi och verkligheten.

- Du bär på förfärliga tankar.

"Världsrymden utvidgar sig", säger biskopen i vad som kunde vara en vänlig vink till Bergman-fantasten Woody Allens "Annie Hall". Detta i ett rättframt samtal med nyanser och förståelse som kanske hade förändrat saker om det kommit tidigare. Slutsträckan är bitvis lika metafysisk som inledningen är storslaget pragmatisk. Men cirklar sluts också på tillfredsställande sätt och helheten känns plötsligt lika självklar som varje scen tidigare känts oförutsägbar. Och inte ens biskopen är en ren skurk. Det finns försonande inslag i hur han porträtteras i de avslutande scenerna.

Gustav Adolfs känslosamma tal får sammanfatta, kanske inte hela filmen, men ett synsätt på den släkt vi lärt känna. Slutet är präglat av hopp men en sista syn låter oss veta att för Alexander försvinner ingenting någonsin för gott. Men det kan han nog leva med.

Perfekt? Nja, hur roligt hade det varit? Trots den långa speltiden är somligt länge onödigt otydligt. Vems barn som är vems, var de bor – vägg i vägg eller i olika delar av staden. Eller så är jag bara dum. I sin längsta form är Bergmans magnum opus kanske också eventuellt nästan onödigt långt. Om man får säga så i det här jävla landet, vilket man får. Konstapelns redogörelse för en tragisk händelse känns som malplacerad, mörk komik och berättar inget av vikt som man inte förstått redan innan, för att nämna en av de få scener som inte ens borde platsa i långversionen.

Men det är också ett unikt och fängslande stycke filmkonst som vi ska vara glada att vi kan kalla vårt. Alla pratar förstås Bergmanska. Välformulerat, högtidligt och kanske lite väl "skrivet". Men det är ju så det ska vara. Folk förlänas förmågan att uttrycka sina tankar på finaste sätt och det gör dem förstås intressantare. Inte minst gamla fru Ekdahl som får flera av de finaste monologerna.

Det är en film man kan uppskatta på både olika och delvis samma vis som ung och som vuxen. Och säkerligen också som riktigt gammal. Det ska bli intressant att ta reda på.

Fotnoter

Vissa scener avslutas lite abrupt i TV-serieversionen. En hastig uttoning avslutar exempelvis del två på ett lite snöpligt sätt

Alla var där, utom Max von Sydow (som lär ha grämt sig över det). Med det beprövade Bergmangardet blandas nästan okända förmågor som Pernilla Wallgren (sedermera August) och förstås Alexander själv. Bertil Guve inledde faktiskt ingen skådespelarkarriär här utan 'nöjde sig' med att bli civilingenjör.

© Anders Lindahl
2017-03-30

Originaltitel: Fanny och Alexander
Sverige, 1982
Regi: Ingmar Bergman
Med: Gunn Wållgren, Jarl Kulle, Mona Malm, Allan Edwall, Ewa Fröling, Bertil Guve, Pernilla Allwin, Börje Ahlstedt, Christina Schollin, Sonya Hedenbratt, Käbi Laretei, Jan Malmsjö, Erland Josephson, Stina Ekblad, Gunnar Björnstrand, m.fl.

Genre: Drama, Religion/filosofi

Sök