Silence (2016)
Självrannsakan enligt Scorsese
- Ingenting kan växa i ett träsk.
Tröstlös tanke som uttrycks av frustrerade missionerande jesuiter. Det var kanske tio år sedan jag först hörde ryktas om Martin Scorseses planer på att göra film av ”Tystnad”, en roman skriven av den katolske japanske författaren Shusaku Endo för drygt 50 år sedan. För ett tag sedan började jag till slut läsa boken och har än så länge kommit ungefär halvvägs. Inte tillräckligt för att göra en fullständigt rättvis jämförelse mellan film och förlaga, med andra ord. Inte än.
Men en grundläggande observation är att bokens handling som ofta berättas i ett slags brevform, delvis antar den formen även här. Men vi talar ändå om två olika medier. Vad har mästare Martin gjort visuellt av detta? Och ganska viktigt i sammanhanget, även ljudligt? Det hörs en del syrsor i bakgrunden och ibland även i förgrunden. Musiken är sällan påträngande eller majestätiskt svepande. Filmen är överlag ofta påfallande kontemplativ och tar sin tid på sig. Scorsese är ju inte främmande för att låta sina verk dra iväg bortåt tre timmar när han känner för det. Och den här gången kände han uppenbarligen för det. Han har lindrigt uttryckt även varierat uttrycksmedlen mellan sina olika produktioner. För att klargöra eller hitta en lämplig kontrast, så är det här ett slags antites till ”Wolf av Wall Street” häromåret. Från helgjuten hedonism till oanad offervilja. Ett återbesök i den katolska tankevärld där han emellanåt synligt vistas. Mannen som lär ha velat bli präst en gång i sin ungdom innan han slog in på en annan bana.
Japan på 1600-talet. Jesuiternas och även andra katolska ordnars missionskampanjer har under en period rönt viss framgång. Men nu har
backlashen kommit med besked. Svåra förföljelser drabbar de japaner som omvänt sig till kristendomen sedan statsapparaten bestämt sig för att slå tillbaka mot det man uppfattar som ett hot mot den rådande samhällsordningen. De portugisiska präster och munkar som predikat kristendomen i öriket har i vissa fall fått lida martyrdöden och nu finns inte många kvar av dem. I princip ingen alls. Nu är det främst japanska kristna som tvingas avsvära sig sin tro eller dömas till någon form av ofta kvalfull död. Den katolske prästen, och för många läromästaren, Fader Ferreira har försvunnit i landet. Eller har han, som rykten gör gällande, själv konverterat och antagit en japansk identitet? Två av hans yngre lärjungar vägrar acceptera det senare antagandet och ger sig iväg för att själva ta reda på sanningen, samt söka upp de inhemska kristna som fortfarande finns. I smyg.
Det blir tufft. Enkelhet och smuts. Förföljelsemani på goda grunder. De möter troende japaner som härdar ut i några mindre byar. Men vem man kan lita på och vem är beredd att förråda dem? De två unga missionärerna blir allt mer osäkra på vad deras uppgift egentligen är. Och vart allt leder. Gör de någonting bättre för sina trosfränder eller förvärrar de bara situationen? ”Tystnad”, för att nu använda den översatta svenska boktiteln, är rik på moraliska dilemman som ställs på sin spets. En historia kantad av grymheter, men också ofta med vilsamt tempo som speglar vardagen när det begav sig - kan man tänka. Resan är inte rak. Myndigheterna brukar brutalitet mot bönder som avvikit från den officiella buddhistiska filosofin men använder mer sofistikerad argumentation när de konfronterar de utländska ovälkomna besökarna.
Mitt i allt råkar jag tänka tillbaka på miniserien ”Shogun”, om någon minns den. Byggd på en roman av James Clavell och visad i svensk reklamfri TV cirka 1984. Med Richard Chamberlain som engelsk äventyrare i en miljö där annars främst holländare och portugiser konkurrerar om att vinna japanernas gunst, i början av 1600-talet. I slutet av ”Silence” nämns de holländska handelsmännens monopol på kommersiellt utbyte med Japan under den tid som beskrivs. Vad är det med det här landet som gör det så speciellt? Den kristna tron utgör i dag fortfarande en försvinnande liten minoritet i landet, till skillnad från till exempel Sydkorea där den exploderade i slutet av 1900-talet. Formellt var tydligen kristendomen bannlyst i Japan från 1614 fram till 1869, åtminstone enligt Wikipedia. Officiellt anges i dag de flesta av landets invånare som shintoister eller buddhister.
Tystnaden tär på den unge präst vi framför allt följer. Guds tystnad. Unge fader Rodrigues spelas här av Andrew Garfield som är inne i en prestigefull period av sin karriären, med ”Hacksaw Ridge” som ytterligare exempel. Adam Driver från nya ”Star Wars” och HBO-serien ”Girls” är hans följeslagare i en viktig men något mindre roll. Deras läromästare porträtteras av veteranen Liam Neeson, som dock låter vänta på sin riktiga entré efter att ha skymtats i prologen. Hur många läromästare och mentorer av olika sorter har han förresten spelat i karriären? Nu utmärker sig även flera av de japanska skådespelare som medverkar i roller som ofta både är fysiskt krävande och överhuvudtaget kräver kraftfull inlevelse.
Filmen är alltså ganska lång. Och den har sina partier som nästan verkar vilja provocera dem i publiken som inte är tillräckligt engagerade i ämnet, att helt sonika lämna lokalen och gå hem. Det är ett ödesdrama att sjunka in i, stundtals uppröras av men framför allt att ställa frågor till sig själv kring. Det ska inte gå att oberört stänga av sinnena efteråt. Eller går det? En eller annan i mitt biosällskap för kvällen uttryckte viss likgiltighet. Men jag ser ett verk som vill tas på allvar fullt ut. Och som är utformat för att väcka tankar, för att inte säga något slags självrannsakan, snarare än ge säkra svar på någonting.
© Johan Lindahl2017-03-25