The Magnificent Seven (2016)

Visuellt välfungerande version av västernklassiker

Att gå i stora jättars spår, är sällan helt smärtfritt. Och den här nya versionen av en klassiker, eller ska vi säga två klassiker (”De sju samurajerna” och ”7 vågade livet”), har hittills mottagits tämligen ljumt av den samlade internationella kritikerkåren, så vitt jag kan bedöma. Regisserad av Antoine Fuqua förväntar jag mig själv inget banbrytande mästerstycke av projektet. Karln vet hur man sätter ihop rejäla traditionella spänningshistorier, med manliga morska män och utsatta kvinnor att beskydda som ett återkommande tema. Om man tillåts vara lite svepande. Det brukar fungera, på något sätt. Jag har hittills inte direkt lidit mig igenom någon av hans filmer - om jag minns rätt. Men heller aldrig blivit övertygad om att ha sett en verkligt stor film. Som i ’konstnärligt högtstående stoff att beundras för evigt av eftervärlden’. Så, där var mina förväntningar. Hur slog de ut?

1879. Någonstans ute i den vilda västern som håller på att koloniseras. Bybor tycks överväga att samla sig mot en gemensam fiende. Men de är i kraftigt underläge. Inledningen, där skurken presenteras, fyller sitt syfte. En entré utan respekt för Herrens hus med hejdukar i släptåg. Ett skambud, följt av tämligen oprovocerat övervåld och en bränd kyrka senare vet vi var skåpet står. Här krävs något extra; ett gäng klassiska gammaldags westernhjältar. Men varifrån ska dessa komma?

Ja, eftersom det är en film av Mr Fuqua får ni inga extrapoäng för att gissa Denzel Washington, här som en snabbskjutande rättskipare med gränsöverskridande befogenheter. Men även han kan behöva lite hjälp med just det här uppdraget. Och filmen tar sin tid att leta upp och presentera gänget som ska göra det. En ganska diversifierad skara, som inte självklart drar jämnt med varandra. Just det, så som vi vet att det ska vara i det här sammanhanget. Genom ståtliga scenerier och solstekta landskap rider de fram och förökas i processen, åtföljt av korta förhandlingsfaser, diverse gliringar och punchlines. Medan de laddar upp för konfrontationen med den rånarbaron vi redan introducerats för.

Standoffs. Dueller. Kortlekar. Barer och allt vad de brukar innebära. Male bonding. Mustascher i mängd. En klimaktisk scen i mitten som vi vet inte kommer att vara slutet, utan måste följas av någonting ännu större.
- The undertaker’s going to get some business out of this deal...
Replik fälld i uppstädningsfasen efter en uppgörelse. Överhuvudtaget infaller det mest planerat komiska segmentet i filmen när de sju inhyrda illustra figurerna ska försöka lära de vanliga civila byborna att försvara sig. En snabbkurs i självförsvar och lite till. Med oddsen emot sig. Och lite till.

Personteckningen är som väntat rätt skissartad. Å andra sidan har de flesta av de här figurerna inte så mycket skönjbart djup att utforska. Denzel gör den starka tysta typen som behärskar sig och säger ungefär precis det han tycker behöver sägas. Inte mer. Ethan Hawke spelar en legendarisk skarpskytt som verkar förföljd av något slags trauma och visar lite fler öppningar in i sin själ än genomsnittet av kollegorna. I sällskapet (och egentligen i hela filmen) finns en, alltså en kvinnoroll av något mer mätbar substans. Den under våldsamma omständigheter nyblivna änkan som åtar sig att samla ihop en skara kämpar för rättvisan.

Finalen är i alla fall magnifik i någon mån, åtminstone visuellt och allmänt hantverksmässigt. En dryg halvtimmes utdragen uppgörelse om vilka som egentligen ska få behålla sina hem och sitt leverne. Regissören är kanske framför allt, och har alltid varit, en hantverkare som vet hur man drar sin slipsten men saknar det där episka sinnelaget han alltid försökt sträva efter. Filmen klockar in på cirka två timmar och 20 minuter och kunde ha varit lite kortare än så. Som berättelse följer ”The Magnificent Seven” anno 2016 beprövade mönster och inga stora överraskningar väntar någonstans. Ändå förvånas jag lite över hur jag faktiskt ändå grips av avslutningen och vad den säger under de här relativt lätt igenkända och generiska förutsättningarna.

Ska vi leta efter någon sorts mer inträngande vision bakom filmen finns i alla fall en skurk som uttrycker sin manifesterade vilja att vara det heliga kapitalets och rentav Guds förlängda arm. Han är en självutnämnd framstegsman i allt - och alla som står i vägen för hans vilja måste flytta på sig. Mot honom står det vanliga enkla, hederligt arbetande folket. De som inte skulle kunna försvara sig om det nu inte vore för en liten grupp individer med ett långtifrån fläckfritt förflutet, som ändå i det här fallet ställer upp och kämpar för någonting större än sig själva. Låt vara att en och annan av dem kan ha vissa andra personliga motiv för att engagera sig också. Ingenting nytt där. Men heller inte det mest frånstötande möjliga budskap man kan tänka sig. Ett budskap som i och för sig skulle kunna anammas och approprieras av i stort sett vilken rörelse som helst oavsett ideologi, som världen ser ut. Ibland, åtminstone på film, är det lättare att se vem som har rätten på sin sida än annars. Om det ändå alltid vore så enkelt i verkligheten.

© Johan Lindahl
2017-04-01

Originaltitel: The Magnificent Seven
USA, 2016
Regi: Antoine Fuqua
Med: Denzel Washington, Chris Pratt, Ethan Hawke, Vincent D'Onofrio, Byung-hun Lee, Manuel Garcia-Rulfo, Martin Sensmeier, Haley Bennett, Peter Sarsgaard, Luke Grimes, Jonathan Joss

Genre: Action, Äventyr, Western
Hemmabio: 2017-01-23

Sök