Kubo och de två strängarna (2016)
Fint familjeäventyr med egen stil
Ett enögt spädbarn och hans mor spolas i land efter en storm. Några år senare är barnet byns populäre historieberättare, som kryddar moderns oavslutade historier om hjältepappan med shamisen-musik och magisk origami inför hänförda åskådare. Det är något slags japansk sagoforntid.
Han vet väl inte vad han ska tro om mammas berättelser, utöver att de utgör bra stoff för showerna. Minnet verkar svika henne och mycket låter otroligt. Kan han verkligen inte vara ute efter mörkrets inbrott? Var det verkligen morfar som stal hans öga, och vill han verkligen ha det andra också?
När hans kusliga mostrar plötsligt dyker upp som någonting ur en japansk skräckfilm bevisas i alla fall en del av mammas historier. Hastigt, först läskigt och sedan alltmer lustigt är han på flykt i sällskap av en talande apa som nyss var en amulett, på jakt efter en rustning. Kubo lär sig bemästra sin pappersmagi och märker att den duger till mer än underhållning, och får fler följeslagare som inte nödvändigtvis gillar varandra men vars gnabbande är roande.
Det är en historia som inte ber om ursäkt för att den är underlig och som samtidigt är lätt att ta till sig, med en avskalat tjusig look, elegant animation och modet att sakta ner ibland. Läckra miljöer och en stigande betoning på både fånig och mer subtil humor efter en ganska mörk start håller intresset uppe. Travis Knight har jobbat inom både stop motion- och datoranimation ett bra tag, bland annat på "Coraline", men regidebuterar först nu. På ett väldigt övertygande sätt, måste man säga. Tekniskt är det här en makalös hybrid av dockanimation, miniatyrer, målningar och CGI. Man blir mäkta imponerad.
Historien blandar klassiska mytologiska inslag om gudar som väljer människolivet med egna påhitt och reflektioner kring minnets och berättelsens makt. Den har inte nödvändigtvis den eleganta logik och smarthet man ofta tenderar att förknippa med Bra Manus, utan presenterar sina faror och utmaningar en i taget utan att nödvändigtvis addera ett allegoriskt eller symboliskt mervärde. Som de riktiga gamla sagorna, ni vet. Men de viktigaste pusselbitarna sitter stadigt ihop.
Men vad tycker barnen då? Det är ju inte en självklarhet att ungar blir lika entusiastiska som sina cineastföräldrar över familjefilmer som vågar sticka ut lite ur mängden, men den lokala juryn fann det här försöket tilltalande. "Hittills fantastisk" löd nioåringens dom efter trettio minuter och den höll i sig. Och femåringen har sällan varit mer engagerad i en långfilm.
Och allvaret, klokheten och sorgsenheten återvänder lagom till slutet, som förstås också är dramatiskt och spännande. En fin Beatles-cover från Regina Spector lämnar av med en känsla av att man sett något både eget och klassiskt.
© Anders Lindahl
2017-03-04
Originaltitel: Kubo and the Two Strings
USA, 2016
Regi: Travis Knight
Genre: Animation, Äventyr, Fantasy
Hemmabio: 2017-02-20
