Taboo (2017)

Hypnotisk helvetesvandring med hatad huvudperson

Social kompetens. Samarbetsförmåga. Kompromissvilja. Allmän inställsamhet och artighet. Allt sådant är av underordnad betydelse för Mr James Delaney. Nyligen återuppstånden från de döda och återvändande till ett London där, likt syskonsjälserien ”Penny Dreadful”, solen sällan eller aldrig skiner och där societetslivet bygger på mer eller mindre sofistikerade sätt att hugga varandra i ryggen. I slummen gäller väl ungefär samma regelverk. Och den mystiske Delaney rör sig obehindrat mellan miljöer, kvarter och sociala skikt. Eller obehindrat, många har intresse av att han överhuvudtaget inte finns där och ställer till problem genom sin blotta existens.

En man kommer tillbaka. Ingen har alltså riktigt väntat sig eller tänkt sig det. Han borde egentligen vara död. I alla fall är det vad omgivningen trott eller rentav hoppats på. Inledningen av ”Taboo” tar vid i anslutning till den mystiske återvändarens faders död. En fader som av omgivningen betraktats som alltmer fjärmad från sina sinnens fulla bruk. Den förlorade sonen å sin sida har vistats i olika delar av världen, kanske främst Afrika. Och rykten om vad han egentligen gjort där är något det viskas om men först inte uttrycks rakt ut. Vi vet inte heller.

Det är överhuvudtaget mycket vi inte får veta i början. Vem är den här James Delaney och är han ond eller god, till att börja med? Spelar det någon roll? Han är inte enkel att sympatisera med, men det är inte så många andra heller under den här seriens första trevande steg. I London under 1800-talets inledning står stora intressen på spel - och mot varandra. Britterna har ännu inte accepterat den de amerikanska forna koloniernas självständighet. Förhandlingar om viktiga markområden och strategiska regioner pågår. En av de stora spelarna i sammanhanget är Ostindiska kompaniet. Och Mr Delaney har något de vill ha. Men vill han ge det?

Han har inte många vänner - det står klart. Förhållandet till systern, eller halvsystern om jag förstår rätt och vi ska vara noga, tycks också vara problematiskt på flera sätt. Svågern verkar rakt ut hata honom och är synbart inte den ende. London är ingen lycklig stad, eller särskilt glamorös i den här skildringen. Det är mörkt och grått och dystert till största delen. Heta känslor svallar och egenintresset är dominerande för de flesta, både hög och låg. Vad handlar egentligen allt det här om? Och vem är den här mystiska huvudpersonen?

Tom Hardy. Just det, han igen. Han porträtterar den svårtydde men handlingskraftige huvudpersonen på ett sätt som gör att jag i alla fall vill fortsätta följa hans öden och äventyr. Delaney fortsätter vara ett enigma. Även om vi får brottstycken av hans personlighet och hemligheter bit för bit. Parallellt med att han manipulerar sig fram och orsakar ond bråd död med jämna mellanrum. Vad har människan egentligen råkat ut för och vad har han själv gjort sig skyldig till? Här florerar envisa rykten om många brutna tabun. Därav seriens titel, kan man tänka. Mörkret fortsätter vara förtärande, både rent bokstavligt och i människors hjärtan. Det syns inte mycket till solsken eller smil, förutom sarkastiska småleenden nu och då.

Ja, det är berättelsen om hur en synbart parentetisk person som de flesta hoppades hade försvunnit spårlöst, blir en del av ett spel mellan ett imperium som kanske här ser början till slutet på sitt imperieskap, och ett stort mäktigt företag, alltså det Ostindiska kompaniet. Och så de nybildade Förenta Staterna av Amerikat. Med inslag av magi av närmast omänskliga drag - eller övermänskliga. Saker som inte kan förklaras enkelt. Det hela rör sig inte fram något särskilt snabbt egentligen, men något verkar alltid vara på gång. Ränksmidande inte minst.

Förutom en ny fascinerande roll att bita i för Tom Hardy så innebär ”Taboo” ett nytt tillfälle för veteranen Jonathan Pryce att briljera, nu som en skrupelfri företagsmagnat. Hardys halvsyster spelas för övrigt av Oona Chaplin som för några år sedan hade en större roll i ”Game of Thrones” som hustru till Rob Stark.

Har jag sagt något om ”Penny Dreadful” i sammanhanget förut? Beröringspunkterna är några stycken, men alla ska väl inte avslöjas rakt av. Men visst, bara den här stämningen och miljön, något som är från samma ungefärliga epok till att börja med. De övernaturliga inslagen, som inte har riktigt samma karaktär i det här fallet men ändå finns där. Mystik kanske snarare är ett uttryck, fenomen som balanserar på gränsen för vad samhället känner till accepterar. Karaktär kan man även säga om den uppdykande änkan och aktrisen Lorna Bow som träder in i huvudpersonens liv objuden men blir en allt mer betydande beståndsdel.

Dyster, för att inte säga dystopisk om det hade varit en framtidsvision. Och distingerad. Med dialoger som dryper av sarkasmer, dolda hot, inte så dolda hot och den där engelska elegansen mitt i all misär och murken manipulation. Mot slutet av den här första säsongen av ”Taboo” är det verkligen uppenbart att det pågår en infekterad maktkamp, medan vår huvudperson fortsätter att gäcka alla förenklade försök till komprimerad personteckning. Genuint galen eller inte, till att börja med?

Hypnotisk. Är det bästa sättet att beskriva hur serien fungerar när den är som bäst? Något hotfullt finns alltid i luften. Dödliga konsekvenser tycks alltid vara å färde. Ibland händer det och ibland inte. Samtidigt finns här en kontemplativ kvalitet, som en meditation över livet och döden. Och allt däremellan.

© Johan Lindahl
2017-03-27

Originaltitel: Taboo
Storbritannien, 2017
Regi: Kristoffer Nyholm Anders Engström
Skapare/show runner: Chips Hardy Tom Hardy Steven Knight
Med: Tom Hardy, David Hayman, Jonathan Pryce, Oona Chaplin, Jessie Buckley, Leo Bill, Edward Hogg, Michael Kelly, Franka Potente, Jason Watkins, Tom Hollander, Mark Gatiss, Tallulah Rose Haddon

Genre: Drama, Thriller, TV-serie
Hemmabio: 2017-05-08

Sök