Mannen utan ansikte (1976)
En liten film att inte riktigt förstå. På ett bra sätt.
Sjuttiotalsflum! Med den musikaliske pionjären, stilikonen och i varierande utsträckning även skådespelande Mr David Bowie (1947-2016) i huvudrollen. Hur låter det som utgångspunkt? Fler förutsättningar: Storslagna scenerier och omgående absurda situationer ackompanjerade av en experimentell jazzscore. Tidlöst
cool stuff, en odiskutabel klassiker eller ohjälpligt pretentiös och ohemult överskattad överlevare från den där förvirrade ’flumperioden’? Åsikterna går isär om ”Mannen utan ansikte”.
Narrativ grundbult: Mr Thomas Jerome Newton (Bowie) ramlar ner från en annan planet för att göra sig en hacka och därmed rädda sin hembygd. Eller hemplanet. Han presenterar sig med ett brittiskt pass men har uppenbarligen landat på andra sidan Atlanten. I bagaget har han också ett försvarligt antal patent att bedriva entreprenörsskap med.
Regissör Nicolas Roeg (född 1928), känd för sina visuella extravaganser och till synes impulsiva infall - troligen uttänkta och planerade i detalj - visar tidigt sin faiblesse för exempelvis de där kontrollerat kaotiska kryssklippningarna vi kan känna igen från ”Rösten från andra sidan” och ”Walkabout”. Snabbt växlande mellan två parallella händelser som kanske mest hänger samman på något symboliskt plan. Som när Bowie dinerar på en japansk restaurang med svärdviftande samurajer, ställt mot ett par - vars koppling till huvudpersonen så dags kanske inte helt klarlagts - i till synes ohämmad fysisk samvaro.
Soundtracket växlar också slående snabbt mellan olika stilar. Samtidigt som det är slående uppenbart (paradoxalt eller fullt rimligt) att besökaren från rymden lätt drabbas av svindel och har problem med att vistas i bland annat hissar. Detta leder i sin tur till närmare bekantskap med Mary-Lou, en handlingskraftig ung och nyfiken hotellassistent. Parallellt följer vi en medelålders universitetslärare som är aningen mindre objektiv i sina akademiska bedömningar, mycket på grund av sin smak för unga studentskor. Men ett branschbyte är kanske vad doktorn ordinerar.
Drömsekvenser. Tablåer. Övergångar. Återblickar på den sönderfrätta himlakropp som huvudpersonen lämnat bakom sig. Som brukligt i en Roeg-film är inte logiken det viktigaste. Att allt hänger ihop. Det är snarare atmosfären och den allmänna insikten att allt är på väg
någonstans som prioriteras. Men vart? Ska Newton avslöja sin hemlighet för någon och blir han kvar på jorden för gott?
Bowie slår på sin naturliga karisma - om den nu behöver slås på. Anstränger han sig överhuvudtaget och
agerar han i någon traditionell mening?
- Var inte så misstänksam, är något som Newton tycks upprepa då och då. Han är hemlighetsfull. Men allt mäktigare, i en värld där innovation kan leda till stark irritation och rena hotbilder.
Bowie matchas av Candy Clark, som tycks kasta sig in i en rätt krävande roll som hans livspartner Mary-Lou, utan skyddsnät. Det ska vara teatraliskt men ändå trovärdigt efter förutsättningarna. Och som all science fiction även såna som tilldrar sig i samtiden, vill den säga något om just samtiden. Om samhället. Om kontrollen över utvecklingen. Roeg verkar intresserad av roffarkapitalismen och vad som får den att rotera. Lite lagom konspiratoriskt? Ja. Och tänkvärt. Handlingen tilldrar sig under en längre tidsperiod där vi själva får fylla i luckorna efterhand. Och de där hallucinatoriska dragen kommer vi inte ifrån. Inslagen som gör att vi kan undra om alla inblandade var helt opåverkade av sinnesförändrande kemiska substanser i processen.
En på ytan osannolik orgie i svartsyn och hårdsmält humor, klarsynthet och svårtolkade sekvenser. Kanske inte lika osannolik om man betänker när den är gjord, var och av vem. En historia att inte riktigt bli klok på. Men mest på ett bra sätt. Mycket bra till och med.
© Johan Lindahl2017-11-04