The Lobster (2015)
"That makes total sense"
I en alternativ eller framtida värld är det olagligt att vara singel. Blir man det, oavsett varför, sänds man till ett spaliknande läger där man har ett visst antal dagar på sig att hitta en partner. Men det måste vara rätt partner, med matchande egenskaper. Misslyckas man förvandlas man till valfritt djur och släpps ut i skogen. David, en av nykomlingarna, har valt att i värsta fall bli en hummer och tycker sig ha goda argument för det. De flesta, som hans medföljande bror som genomgick prövningen för ett par år sedan och misslyckades, väljer hund. "Det är därför världen är full av hundar."
Det bjuds på sedelärande lektioner i vådan av ensamhet och plågsamma straff för den som ändå inte fattar poängen. Under de återkommande jakterna i skogen kan man vinna ytterligare tid genom att med bedövningsgevär infånga "loners", tidigare gäster som valt att rymma istället för att ta konsekvenserna av sin oförmöga att hitta en själsfrände.
Wes Anderson möter Roy Andersson i en skön, nygammal värld. Människorna är avväpnande rättframma, barnsliga och kontrollerat tafatta. Ingen är ironisk, ingen förställer sig, alla finner sig i den absurda och, inser man gradvis mellan flabben, grymma situationen. Karaktärerna skrattar aldrig men själv gör man det konstant. I början. Filmen är ibland grym och skrämmande, ibland generande frispråkig, alltid egensinnig och oförutsägbar men inte vimsigt random.
Colin är imponerande alldaglig i huvudrollen. Olivia Colman är fantastisk som hotellchef. I övriga roller ses bland andra Ben Whishaw och John C. Reilly. Den snustorra kvinnliga berättarrösten tillhör, kommer det visa sig, Rachel Weisz som också dyker upp lekamligen i en viktig roll.
När David i desperation låtsas vara lika sociopatisk som en kvinna han valt ut blir det starten på en dramatisk resa som kommer leda honom till det inverterade rebellägret i skogen, där tvåsamhet är lika förbjuden som den är obligatorisk på hotellet. Och där han ironiskt nog finner kärleken i form av Rachel Weisz. Rebelledaren Léa Seydoux ser inte med blida ögon på detta, kanske i hemlig svartsjuka. Hur ska det gå ...?
Det blir oerhört allvarligt, men skratten envisas med att dugga mellan de förfärade minerna. Det liknar, trots mitt namndroppande tidigt i recensionen, egentligen inte mycket annat du sett. Hade det här kunnat berättas helt annorlunda? Kanske, men hur? Kanske var det bäst att göra det precis så här, att gå från jätterolig till jättejobbig, till en tragik av den magnitud som antalet inblandade greker, regissören däribland, låter antyda - med ett slut lika romantiskt som ohyggligt.
© Anders Lindahl2017-01-22
Tack till Sony Pictures Home Entertainment för recensionskopia