Pearl Harbor (2001)
En dålig film du borde se på bio
Uppmuntra honom inte! kunde lärare säga förr när barn skrattade åt elever som betedde sig dumt. Kan ingen säga till oss?
Ingen kan väl beskylla superproducenten Bruckheimer och hans favvo-regissör Michael Bay för att ha någon större respekt för tittaren. De tror inte att vi förmår uppfatta nyanser eller genomskåda filmkonstens allra enklaste och billigaste knep. På sätt och vis får vi väl skylla oss själva eftersom vi uppmuntrar dem genom att betala pengar för att se på filmerna, där de gång på gång slösar bort pengar, duktiga skådespelare och goda förutsättningar för bra film, genom att alltid satsa på det enklaste, dummaste, mest säljande alternativet. Vi envisas med att gå på filmerna för de snygga effekterna och de kompetenta actionscenerna, och "Pearl Harbor" är vårt straff.
Ändå tycker jag att du ska se den. På bio. För precis så dum och menlös som större delen av filmen är, exakt lika mäktiga och omtumlande är de 40-50 minuter då japanerna gör brasved av USA:s flottbas i Pearl Harbor.
Det här skulle bli årets "Titanic", var meningen. Den är förvisso ännu dyrare och nästan lika lång, men där slutar likheterna. "Titanics" budskap var att allt kan gå under utom kärleken, och jag köpte det för det var så bra presenterat. "Pearl Harbors" budskap är att världens modigaste och bästa människor är amerikaner. Där kärleksparet i "Titanic" fungerade som representanter för alla de liv som utspelade sig och slutade på båten, blir här den påhittade kärlekstriangeln kring verkliga piloter ett krystat försök att göra en lång film av material som bara räcker i en timme.
Är den historiskt korrekt? Inte så värst. Time hade en ganska bra artikel om viktiga skillnader mellan verkligheten och filmen, och efter att ha läst den hade jag svårt att se vissa scener utan ett cyniskt hånleende. Det måste finnas tillräckligt stoff ur det faktiskt skedda för att skapa symbolik och drama, så varför förvränga händelserna på ett så slappt och uppenbart sätt?
Är den smörig? Haha! Ofta är den så smörig att det känns som en parodi, men det kommer ingen punchline. Till och med den vanligtvis urduktige Hans Zimmer har smittats av den mediokra stämningen och skrivit smetiga stråknummer som repeteras till det komiskas gräns så fort man förväntas bli berörd. Allting badar i ett varmt, smickrande ljus, alla sjuksköterskor är vackra som på gamla reklamposters för cigaretter och Coca Cola. Det bästa man kan säga är väl att det är konsekvent: här finns ingen hipphet, inga snitsiga metaskämt, ingen självdistans; bara ett ultraklassiskt, uddlöst drama.
Egentligen är inte skådespelarna dåliga, utom möjligen Jon Voight som är en överraskande förfärlig president Roosevelt. Scenen där han ställer sig upp ur rullstolen för att visa att ingenting är omöjligt är hysteriskt dålig (vilket förstås inte bara är hans fel). Men Hartnett, Affleck och Beckinsale gör faktiskt så gott de kan med sina banala repliker och enkla motiv. Affleck passar som hjälte, och Beckinsale ser verkligen ut som den typiska 40-talsskönheten, och är så söt att man kan förstå att pojkarna kivas om henne.
Ungefär mitt i den självupptagna smeten av romantik, patriotism, ränksmidande japaner i minutkorta scener och lojt hanterade klyschor kommer anfallet, och i bortåt en timme är det så öronbedövande bullrigt, förstummande snyggt och förskräckande grymt att filmen faktiskt känns sevärd. Det är här alla pengar och idéer har samlats, och man förstår vart budgeten försvann. Det är stort, mäktigt och omskakande - själva meningen med att gå på bio. Den annars slippriga tonen byts ut mot en av hård verklighet, särskilt i scenerna från sjukhuset där bortglömda hjältar som läkare och sjuksköterskor får sin plats i historien.
Det slutar inte här förstås, även om det kanske hade varit det bästa. Då hade man lämnat biografen fortfarande omtumlad, imponerad och förlåtande. Men eftersom man inte kan avsluta en orgie i patriotism med ett nederlag så får det första bombanfallet mot Tokyo utgöra finalen istället. Denna högst verkliga och säkert avgörande händelse tilldelas rent mytisk vikt och blir en slags bekräftelse på president Roosevelts osvikliga instinkt och mod och på att USA alltid kommer segra. Ganska kväljande, faktiskt. Och så får kärlekshistorien sin lagom rörande avslutning också. På det viset blir ett historiskt drama något som mer liknar "Independence Day", med japaner istället för elaka rymdvarelser, vilket var både väntat och tragiskt.
"Pearl Harbor" är tom inuti. Här finns ingen känsla av att man sätter in en tragisk händelse i ett historiskt sammanhang och drar några tänkvärda slutsatser av det, bara ett intryck av att Bay och Bruckheimer kom på att man skulle kunna göra väldigt häftiga filmscener av det hela. Men lek med tanken att de istället för den tama kärlekstriangeln fokuserat sig på att ge tittaren verklig historisk bakgrund, både från den amerikanska och den japanska sidan, eller försökt berätta om riktiga människor istället för skimrande ikoner. Om de för en gångs skull försökt göra mer än helt vanlig jättedyr Underhållning. Då hade det här kunnat bli en film för dem att känna sig stolta över. Men det kanske aldrig var avsikten.
© Anders Lindahl
2001-06-26
Originaltitel: Pearl Harbor
USA, 2001
Regi: Michael Bay
Med: Ben Affleck, Josh Hartnett, Kate Beckinsale, Ewen Bremner, Jon Voight, Alec Baldwin
Genre: Historia, Krig, Romantik
Teman: Andra världskriget
Ingår i följande teman
