Tusen och en natt (1974)

Kuriositet som ses på egen risk

1000 och en natt
Klassisk mytologi serverad av oförbätterlig orosstiftare. Upplysningsvis inspelad i Etiopien och Jemen under tidigt 1970-tal. Vilket inte hindrar att alla talar italienska - dubbade eller inte.

Ung slavinna med skarp tunga visar sig ha oväntat mycket att säga till om ifråga om vem hon ska säljas till på en marknad. Valet faller på en mycket ung man - åtminstone i jämförelse med en del av de andra spekulanterna. Äldre man spanar på ung flicka som badar medan en äldre poet verkar hålla sig med något slags harem av unga pojkar. Där har vi några av de tidiga nedslagsplatserna. Kamelkaravaner passerar genom majestätiska bergs- och ökenlandskap, som mycket riktigt skulle kunna vara från Jemen, att döma av vad jag själv såg i det landet för ett antal år sedan. Några av de tusenåriga spektakulära byggnadsverken tycker jag mig också känna igen, såsom gamla staden i Sana’a med sina ’pepparkakshus’. Och skymtar inte det där berömda klättrande huset på klippan utanför samma stad förbi som hastigast?

Jag tvivlar dock av olika skäl på att en sådan här film skulle kunna spelas in i landet i dag, inte bara på grund av inbördeskrig och annat som inträffat sedan dess. Den här typen av påkostad konstfilm med så tydligt erotiska inslag är överhuvudtaget mer sällsynt i dag än för ett 40-tal år sedan. Glömde jag säga att det är en film av Pier Paolo Pasolini (1922-1975), överste provokatör inom italiensk och europeisk film när det begav sig? Hur väl hans filmer generellt överlevt tidens tand kan diskuteras. Jag är ingen expert och inte sett alla hans ’klassiker’ - eller vad man nu vill kalla dem i dag. Filmens marschtakt kanske kan jämföras med just kamelkaravanens. Men atmosfären är livfull och människorna som befolkar det tidlösa landskapet verkar oftast påfallande levnadsglada och öppna för upptåg. När det hela utspelas är väl inte helt klarlagt. Men berättelserna det bygger på beräknas i alla fall har rötter tillbaka till 800- eller 900-talet efter Kristus.

De sluga 40 tjuvarna kan säkert kännas igen från mytologin om inte annat. De drar sig inte för kidnappning heller. Under sådana omständigheter är just slughet och list värdefulla egenskaper, inte minst för slavflickor som annars går ur hand i hand. Färggranna festligheter och några mäktiga masscener inrymda i och kring antik arkitektur tillhör filmens tillgångar. Om man främst förknippar Pasolini med exempelvis den sista filmen ”Saló” (som jag själv fortfarande inte sett i sin helhet) så framstår kanske ”Tusen och en natt” som en relativt munter historia. Relativt, alltså. Grymhet och olika former av bestraffningar ingår i konceptet även här, men de är inte huvudsaken och avhandlas oftast ganska snabbt och oblodigt.

Mer sorg och svartsjuka letar sig in i berättelsen, särskilt i ett mittparti som kretsar kring kärlek med förhinder. Tålamod är vad som krävs av en kärlekskrank ung man som får hjälp av sin unga kusin att säga de rätta sakerna till den rätta kvinnan. Men kan han få vad han suktar efter utan att betala ett pris? Och vad är priset? Överhuvudtaget är den andra halvan av filmen mörkare och grymmare än den första, hur mycket det nu ska tas på allvar. Regissören, känd för sina speciella sensibiliteter, kanske ser en ren komedi i sin lek med de gamla sagorna. En hämndlysten djinn, alltså en ond ande som här tar väldigt mänsklig gestalt, är en av de mindre godmodiga figurerna i galleriet. Jo, tiden har gått. Och den som vill se föråldrade tekniska lösningar och sådant som efterhand framstår som rent kufiskt behöver inte leta länge. Spana in specialeffekterna i en liten flygtur med djinnen, så...

Mystiken tätnar i de sista segmenten där vi tycks förflyttas längre österut mot bortre Asien. Även där är miljöerna intagande men jag måste medge att jag mer och mer tappar greppet om vart filmen som helhet är på väg och vad Pasolini försöker uppnå med den. Och den uppenbara dubbningen, som sydeuropéerna inte har lika stora problem med att acceptera utan snarare tycks betrakta som en konstart i sig, skapar ett artificiellt lager ovanpå allt, ett lager som bidrar till att sänka helhetsupplevelsen för en nordeuropé som mig. En del av paketet, jag vet. Men…

Allt som allt är ”Tusen och en natt” ett stycke delvis gudomlig galenskap med sina uppenbara brister. Konstnärliga kvaliteter vid sidan av infantila eller rent obegripliga partier. Poetiska recitationer som ska binda ihop temat följt av poänglösa utflykter. Definitivt kuriosavärde. Och en film i en kategori som knappast ens existerar längre i vårt kända universum. Eller gör den? Enklaste rådet: se på egen risk. Du kan bli helt hänförd. Förtörnad över den frigjorda sexualiteten som den skildras här. Häkta upp dig över småsaker som jag nämnt. Eller somna.

© Johan Lindahl
2019-01-19

Originaltitel: Il fiore delle mille e una notte
Italien/Frankrike, 1974
Regi: Pier Paolo Pasolini
Med: Ninetto Davoli, Franco Citti, Franco Merli, Tessa Bouché, Ines Pellegrini, Luigina Rocchi, Alberto Argentino, Abadit Ghidei, Salvatore Sapienza, Zeudi Biasolo

Genre: Drama, Fantasy, Komedi, Sex

Sök