The Commitments (1991)

The rhythm of soul is the rhythm of...

Knark eller krasch? Det var alternativen. I en frågesport skapad av några av oss kursdeltagare från bibellinjen vid en folkhögskola i Jönköping, inför en fest med besök från en annan liknande skola. Det var tidigt 1990-tal och frågan gällde hur ett antal nämnda personer, kända från framförallt musikbranschen, egentligen hade avlidit. Drog- eller trafikrelaterat? Idén hade vi, såvitt jag minns, i princip knyckt från en scen i ”The Commitments”. Efter en liten olycka involverande dåligt jordade förstärkare och sladdar på scen hamnar en av bandmedlemmarna på akuten. I väntrummet förlustar sig de övriga med att diskutera just hur en del kända musiker mötte sitt slutgiltiga öde.

Det är så mycket som är bra med den här filmen. Ibland kan man nästan få för sig att den är perfekt. Perfekta filmer per definition finns ju egentligen inte. Bara nästan. Alan Parkers förmodligen bästa film (och han har gjort en del bra filmer genom åren) kommer dock farligt nära. Det brukar gå ett antal år mellan de gånger jag återser den, men den håller fortfarande. Någonting med rytmen. Den öser bara på obarmhärtigt, som en framvällande våg och är nästan osannolikt organisk. Så mycket liv och så mycket välorganiserat kaos. Blandningen av erfarna skådespelare och rena nybörjare. Den rent rabiata klippningen och skämten i marginalen som aldrig tillåts tänjas ut till trötthetsgränsen utan klipps av precis där de ska. Alla de små detaljerna. Personligheterna. Fadersgestalten som dyrkar sin Elvis och under inga omständigheter kan acceptera att kungen på något vis skulle ha använt otillåtna substanser. De två tvillingsystrarna som alltid talar i korus. Originalen, kufarna, alla de vitt skilda individerna som bara dyker upp i några sekunder men ändå gör outplånliga intryck.

Och då har vi ännu inte kommit fram till de huvudsakliga spelarna. Såsom vår vägvisare genom kaos, Jimmy Rabbitte (Robert Arkins). Den unge mannen med managerdrömmar som kämpar för, och till slut lyckas med, att sätta ihop ett band med den musikaliska repertoar han ser som sin personliga mission att sprida i staden. Soul. Först ska han introducera idén. Se till att de lyckostar han lyckats värva till bandet vet vad det egentligen är han pratar om. Sedan övertyga dem om att de inte är alldeles för vita för det här. Jag menar, eller han menar, att irländarna är Europas svarta. Dublinborna är Irlands svarta och de i norra delen av staden är Dublins svarta. Alltså: ’jag är svart och stolt’ ska bli deras nya devis, var och en. Hur skeptiska de än är till det påståendet.

Men på kort tid och som sagt under kaotiska förhållanden skramlar de ändå ihop ett band som gör en förvånansvärt frän och funktionell egen version av Old School Memphis, eller i alla fall en kokande gryta kraftigt inspirerad av framförallt den klassiska 1960-tals-rhythm & bluesen. Vi möter sångaren Deco, spelad av Andrew Strong som var omkring 16-17 år när allt spelades in. Så ock de tre temperamentsfulla tjejerna som både körar och tar upp solistfunktioner, av vilka en i verkligheten hade musikaliska meriter innan. Vidare de unga entusiastiska killarna som sprider ut sig på de behövda instrumenten. Och inte minst den i sammanhanget betydligt äldre trumpetaren Joey Fagan som berättar skrönor om sina år i USA, där han spelat med ’alla’. Eller har han verkligen det? Vi tillåts sväva i tvivelsmål filmen igenom, men helt gripet ur luften är kanske inte hans skrävlande. Dessutom säger han sig vara sänd av Gud till Dublin för att sprida det glada budskapet om välsignelserna som denna den mest själfulla av musikgenrer bär med sig i sitt sköte. Vem kan motstå det erbjudandet?

Staden är sliten. Folklivet är myllrande men Dublin framstår knappast som världens glamourcentrum. Arbetarklass, ja. Om du har ett arbete. Katolska kyrkan är ett självklart nav i samhällslivet. Och det är genom den institutionen som bandet får sin första spelning. Stilen i sig ska svara mot arbetarklassens verkliga själ och hjärta, är det tänkt. Soul är sex, präntar manager Jimmy in på ett tidigt stadium - men får sedan äta upp det. Ständiga konflikter härjar i bandet, men de samlar ändå ihop sig till ett antal spelningar som ångar av energi och förlösta passioner. Man måste nog brinna för musiken och för de känslor den framkallar, för att kunna sätta ihop den här filmen på det här sättet. Och det skadar inte att själv vara inne på samma våglängd när man ser den. Om inte annat kan man bli omvänd i processen.

Drömmar. Det är det är ”The Commitments” framför allt handlar om. Hur, som det sägs i filmen, förväntningarna på vad livet har att erbjuda kan höjas åtminstone för just en tid. Tillsammans skapar den illustra skaran något slags magi, som kanske inte har framtiden för sig utan är dömd att bara bli en parentes rent tidsmässigt. Men den kommer ändå att ge bestående avtryck i alla de inblandades liv. Precis som den här filmen har gett bestämda avtryck i minnet för många av oss som en gång sett den.

© Johan Lindahl
2017-05-04

Originaltitel: The Commitments
Irland/Storbritannien/USA, 1991
Regi: Alan Parker
Med: Robert Arkins, Michael Aherne, Angeline Ball, Maria Doyle Kennedy, Dave Finnegan, Bronagh Gallagher, Félim Gormley, Glen Hansard, Dick Massey, Johnny Murphy, Andrew Strong, Colm Meaney

Genre: Drama, Komedi, Musikfilm

Sök