Singin' in the Rain (1952)

Fartfylld filmhistoria där det mesta klaffar

Milli Vanilli. Boney M. Black Box. Et al. Deras demonproducenter testade under ett par decennier något som uppenbarligen inte var helt nytt och som aldrig kommit helt ur modet. Jag menar, varför ska ansiktet utåt nödvändigtvis vara detsamma som det som låter? Utseende, karisma, koreografisk begåvning och sångröst. Allt går inte alltid ihop. Att skapa en illusion som övertygar publiken kanske är det viktigaste, eller?

Det måste väl ha varit 20 år sedan jag såg ”Singin’ in the Rain” första gången, när jag under en termin läste filmvetenskap i Örebro. Några år senare som vikarierande folkhögskollärare, försökte jag mig på att visa filmen för en grupp vuxna studerande i olika åldrar. På en engelsklektion om jag minns rätt. Också, om jag minns rätt, var responsen ganska odelat negativ. OK, kanske inte riktigt lika aggressivt nedsablande som när jag någon gång tidigare hade visat ”Casablanca” för samma grupp. Den var ju till och med i svartvitt! Allt gammalt och förment klassiskt går inte hem överallt. Något man kan lära sig av incidenter som denna.

Annars är ju det här framför allt en metafilm och en kärleksfull drift med själva den industri som ser till att den sett dagens ljus. Full av infall och film i filmen-inslag förflyttar den sig oavbrutet mellan olika lager och är strängt talat aldrig realistisk. Det är en musikal i alla bemärkelser. En film där vi snabbt rör oss mellan det som händer i själva ramhandlingen och det som tilldrar sig i de filmer som spelas in inom detsamma. Och oavsett om just den här tidsperiodens musikaliska ideal är desamma som dina, vilket de inte alltid är i mitt fall, så är det också en klassiker. Filmen excellerar och briljerar helt enkelt på så många plan samtidigt.

Förutsättningarna är följande: filmen är inspelad i början av 1950-talet men utspelas några decennier tidigare, under den era då ljudfilmen först introducerades. Vi stiftar snabbt bekantskap med glamouren i dåtidens Hollywood och inser att det är en tid då filmmediet ännu inte fått konkurrens av TV, liksom att det som står i tryckta tidningar betraktas som sanning, mer eller mindre. Även om många av dessa publikationer kort sagt kallas för skvallerpress. Stumfilmen, som vi kallar den idag, är en gigantisk industri med sina upplyfta, upphaussade stjärnor som tycks existera i en annan dimension än resten av samhället. Det handlar om att uppehålla en illusion, helt enkelt för att vi behöver sådana då och då. Och även de bakomberättelser som bär upp stjärnorna är skräddarsydda för ändamålet. Det är bara en av de detaljer som skärskådas med filmens kärleksfullt parodiserande öga. Vad som är sant eller inte, är inte så viktigt.

Radarparet Lockwood och Lamont är några av de uppburna stjärnorna. Men bakom kulisserna är de inte alls så romantiskt sammankopplade som illusionen vill göra gällande. Don Lockwoods lojalitet ligger egentligen mot hans varietékamrat och långvariga samarbetspartner Cosmo Brown. Sedan kommer slumpartat en ny kvinna in i bilden, den aspirerande aktrisen Cathy. Detta i en fas när studion inser att den måste hänga på tåget med ljudfilmen som just slagit igenom. Och där den självlysande symbolen för studion, Lina Lamont, uppvisar brister som kan knäcka hela deras affärsverksamhet. Hon kan inte sjunga, knappt ens tala på ett tilltalande sätt vilket ger upphov till flera förvecklingar och flera av filmens roligaste sekvenser. Där kommer den nya förmågan Cathy in som en räddande ängel. Som rösten. Rösten bakom ansiktet.

Förutom situationskomiken kring försöken att inleda en ny storhetstid under nya förutsättningar, så är de koordinerade koreografiska numren filmens verkliga styrka. Det är här det klassiska Hollywood visar vad de var kapabla till under efterkrigstiden. En ganska lång period. Tiden när musikaler var en stapelvara och en basingrediens i filmskapandets konst kan tyckas avlägsen, men den återuppväcks ju och kommer tillbaka med jämna mellanrum. Och fortsätter vara ofrånkomlig åtminstone i vissa delar av världen. Den behövs uppenbarligen fortfarande. ”Singin’ in the Rain” har definitivt ett filmhistoriskt värde och påminner om en oskuldsfullhet som kan vara ganska välgörande och som vi kanske aldrig helt kommer att sluta behöva.

© Johan Lindahl
2017-06-10

Originaltitel: Singin' in the Rain
USA, 1952
Regi: Stanley Donen Gene Kelly
Med: Gene Kelly, Donald O'Connor, Debbie Reynolds, Jean Hagen, Millard Mitchell, Cyd Charisse, Douglas Fowley, Rita Moreno

Genre: Komedi, Musikal, Romantik
Teman: Meta

Ingår i följande teman

Sök