Legend (2015)

Allt väl, men inte överväldigande

De kom, de sågs och de styrde Londons undre värld under en legendarisk period, nu drygt ett halvt sekel tillbaka i tiden. Tvillingbröderna Kray har förlänats något slags aura kring sig, oförtjänt eller inte. Ni vet den där motvilliga förtjusningen och glamouriseringen som uppstår kring vissa kända förbrytare. Och de två har förärats en eller annan filmatisering förut. Bland annat ”The Krays” (1990) med bröderna Gary och Martin Kemp från popkombon Spandau Ballet i huvudrollerna. Jag har faktiskt inte sett den, men den anses allmänt vara ganska bra, tror jag.

Tvillingskapet till trots var tydligen Reggie och Ronnie tämligen olika. Våldsamheten och fallenheten för kriminalitet och argan list hade de gemensamt. En hade klart psykotiska drag och ansågs som allmänt instabil, även av brorsan och deras egna samarbetspartners. Dessutom var han öppet homosexuell, vilket inte tillhörde vanligheterna på den tiden. Reggie var mer av en kvinnotjusare och den som relativt sett klarade behärskning bättre. Dessutom den smartare affärsmannen av de två. Deras sannsaga berättas här av hans flickvän och sedermera fru Frances, som redan i en inledande voice over förklarar att den kärlek som en gång fanns inte direkt är intakt. Men det var ’mycket kärlek som lett fram till det hat’ som ersatt de forna känslorna. Spännande.

Spännande, om inte annat på en experimentell nivå - och som kuriosavärde beslutet att låta båda bröderna spelas av en och samma person, den på senare år flitigt anlitade Tom Hardy. Men blir det ett succégrepp eller en distraktion? Trots eller tack vare just castingmetodiken understryks verkligen skillnaden mellan de två. Reggie och Ronnie ska verkligen matchas som motpoler samtidigt som det finns ett nästintill obrytbart band mellan dem. Ingen av dem är någon lammunge. Men det är Ronnie som kan få för sig att gå in på en pub och sätta ett skott i skallen på en konkurrent inför en handfull vittnen och sedan ta raka spåret hem till mamma för en kopp te. En bekymrad Reggie får knalla dit, synbart logiskt och rationellt försöka reda ut hur röran ska städas upp, samt påminna brorsan om de där tabletterna som ska tas dagligen. Sådana detaljer. Familjer och hur man överlever dem, som John Cleese kunde ha sagt.

Ja, vad betyder det där med familj, lojalitet, den närmaste kretsen och mammas gata egentligen? Allt detta i kombination med kriminalitet i större skala är ju inte nytt. Se ”Gudfadern” et al. Även med all sin oberäknelighet och sina starkt psykotiska drag så kan Ronnie ibland framstå som den av bröderna med mer hjärta och en hemsnickrad filosofi som inte alltid hänger ihop men ändå kan vara ganska fascinerande. När allt kommer omkring har de trots allt mer som förenar än vad som skiljer dem åt. Deras illusion av osårbarhet kan inte uppehållas hur länge som helst. Och deras tid på tronen i Londons undre värld fick naturligtvis ett slut som alla andras. Att vara där så länge som de gjorde kan tyckas motsägelsefullt och lite osannolikt med tanke på den notoriska opålitligheten hos en del av de underlydande de rörde sig med. Men det hände tydligen. De fanns. Och de har sin plats i historien, vare sig de förtjänar det eller inte. Till slut förefaller det mer ha varit egna tillkortakommanden och misstag som ledde till deras fall snarare än det envisa arbete som trots allt lades ner en del envetna poliser och dokumenteras i filmen. Men tålamodet kan få sin lön om man väntar ut sitt mål och är beredd när spaningsobjektet väl tappar kontrollen. Är det en av filmens medvetna pedagogiska käpphästar?

”Legend” i sig är väl tänkt att framstå både som romantiserad och bitvis realistisk. Tydligt stiliserad och kanske lite för uträknad för att hitta en riktig rytm. Något som sticker ut och blir mer oförutsägbart. Trots brödernas oberäknelighet och nycker kan historien se ut att gå lite för mycket på räls. Berättarperspektivet i sig bjuder dock på en form av twist, något som kan påverka hur vi tolkar tonläget. Annars är det en mestadels elegant berättad historia med våldsamma inslag. Här skönjes ett slags skimmer kring den miljö och den livsstil som bröderna bygger upp, men deras brister skönmålas inte direkt. Kanske hade det funnits ett annat mer effektivt sätt att göra filmen något mindre sofistikerad och snygg och i stället erbjuda en råare, grynigare profil. Det är alltid ett val man kan göra. ”Legend” låter inte minst Tom Hardy imponera. Liksom Emily Browning som hans villrådiga fru. Att fundera på exakt vilken överlappningsteknik som används för att låta Hardy spela mot sig själv blir inte det problem man kunde befara. Det är snarare filmen som helhet som ibland tycks kräva något mer, någon injektion av spontanitet och livfullhet. Får jag det att låta som trist eller alldagligt? Det är inte meningen. Det är en av de där filmerna som är övertygande och bitvis mer än så, men inte konstant så överväldigande som den kanske kunde ha blivit.

© Johan Lindahl
2017-01-06

Originaltitel: Legend
Storbritannien/Frankrike/USA, 2015
Regi: Brian Helgeland
Med: Tom Hardy, Emily Browning, Christopher Eccleston, Colin Morgan, Tara Fitzgerald, Chris Mason, Stephen Thompson, Sam Spruell, Taron Egerton, David Thewlis, Chazz Palminteri

Genre: Drama, Historia, Kriminalfilm

Sök