Midnattssol (2016)
Ojämnt men intressant
Ett helt vrickat mord följt av ett annat helt vrickat mord, det förstnämnda mot en fransos, blir starten för en Nordic Crime-undersökning med extra allt i SVT:s senaste storproduktion, med blicken fast riktad mot en global marknad.
Mårlind/Stein har kommit långt sedan kvasikalkonen "Snapphanar". "Känn ingen sorg" var en av det årets bästa svenska filmer och nu ger de sig in i vår skandinaviska favorit-tv-gren med en pondus och skicklighet som inte kändes inom deras räckhåll när de förvandlade svensk-dansk historia till barnslig myt. Dock inte utan snedsteg och vissa rena klavertramp.
Självskadande och psykologiskt ärrade franska polisen Kahina (Leïla Bekhti) anländer till vida vidder och karga fjäll över vilka solen aldrig går ner så här års. Det är en helt annan värld hon kommer till. Samer och norrlänningar lever i bräckligt samförstånd. Staden Kiruna håller på att flyttas, ett lika sant som galet faktum som någon äntligen slår narrativt mynt av. Och i närheten finns det säkerhetsomgärdade och fascinerande rymdcentret. Jojo, här finns det grejer att leka med för manusförfattaren. Inklusive titelfenomenet. Liksom i "Insomnia" försöker Kahina barrikadera ut ljuset, och försöker väl även hon gömma sig för något.
Timide och något impopuläre Anders Harnesk (Hammarsten) spelar först andrafiol för utredningen och blir sedan under dramatiska omständigheter dess dirigent. Tillsammans försöker de lösa ett fall som bara växer sig större och större.
Pö om pö slängs nya och uppenbarligen viktiga människor in i mixen, med retsamt ofullständig information. Vad vill de, vad pratar de om? Fortsätt titta så får du se. Ett par som väntar barn och bär på en hemlighet, en son som vägrar försvinna, en ensam man som äntligen möter sin thailändska kärlek, engagerade unga samer som sörjer en ikonisk medlem, en helikopterpilot med breda ambitioner på det amorösa planet ... det finns många karaktärer att hoppa mellan och låta huvudpersonerna interagera och/eller ligga med.
Det är lite dumt ibland. Typ "kunde inte obducenterna ha räknat ut det här också?" "Midnattssol" är också smått komisk i hur den pricksäkert nyttjar så många "exotiska" element för att locka internationella tittare, och lite desperat i sina krystade mord. Nåjder, jojkande och mystiska växter kräver rätt humör hos tittaren för att inte bli skrattretande. Men den är också ofta välspelad, välgjord, ofta överraskande nedtonad och framförallt intressant.
Efter det ganska löjliga tredje avsnittet framstår det fjärde som nästan briljant. Det är en ojämn serie, minst sagt. Tillgjorda inslag blandas med riktigt starkt genomförda scener. Det återkommande musikaliska temat känns redan som en modern klassiker, och de ser till att peta in det när det får bäst effekt. Och den där repliken om Sverige och chefer är i sitt sammanhang rent guld. Hela den sekvensen blir bättre ju mer jag tänker på den.
Grejen med kvänerna och hur de framställs blev en omedelbar kontrovers, och dessutom lite konstig tv. "Kan vi hitta något som motsvarar rednecks?" typ... Samtidigt måste jag medge att det är underhållande att se Norrland användas som ett slags Louisiana utan natt. Miljöerna i övrigt är fagra och fascinerande, men de kunde gott ha ägnat mer tid åt att beskriva gruvan. Att det knappt framgår hur djup den är känns till exempel som en missad häftighetsmöjlighet.
Sammanfattningen "ojämn" passar hela vägen till målsnöret. Den stora hemligheten funkar men serveras med onödigt tilltagna portioner personlig dramatik. Det hade inte behövts så mycket. Samtidigt är slutet på många sätt respektingivande och knappast inställsamt. Det är skickligt orkestrerat och odiskutabelt spännande, bra så.
"Midnattssol" är summa summarum en serie som jag flera gånger var på vippen att hoppa av, men till syvende och sist är glad att jag såg klart.
© Anders Lindahl
2016-12-18
Originaltitel: Midnattssol
Sverige, 2016
Regi: Måns Mårlind Björn Stein
Med: Leïla Bekhti, Gustaf Hammarsten, Albin Grenholm, Jessica Grabowsky, m.fl.
Genre: Thriller, TV-serie
Relaterat: Snapphanar (2006)
