The Patriot (1998)

Inkonsekvent och halvbakad

Kära filmmakare överallt och i alla tider! Undvik ordet ”patriot” i titeln vad ni än vill ha sagt med er film. Det för otur med sig. Eller så är själva ordets innebörd så laddat med missriktat patos att resultatet inte kan bli annat än platt fall. Låt oss undersöka bevismaterialet. För tiotalet år sedan filmades Tom Clancys roman "Patrioter" ("Patriot games" i original) med Harrison Ford i huvudrollen. Det blev en halvhjärtad politisk actionthriller som spårade ur kapitalt i en hysterisk båtjakt. Den hårdaste kritiken överlag gällde väl annars beskrivningen av irländare. I "Patrioten" (2000) räddade Mel Gibson USA från utplåning innan det ens existerade, när det engelska kungahuset ville krossa kolonisternas egna initiativ. Svårsmält smällkaramell med hisnande historieförvanskning som främsta merit, vågar jag påstå. Undantaget från regeln är väl den danska dokumentären "Patrioterna" som ger en bättre bild av de amerikanska extremister, oftast på högerflanken, som "The Patriot" ger sig i kast med. I "Patrioterna" avslöjas hur paranoian styr ledare för milisgrupper och sekter. Folk av samma kaliber som Waco-sektens ledare David Koresh och Folkets tempels diktator Jim Jones synas - och de var män som kunde driva sina anhängare i döden.

I en Steven Seagal-film ska man däremot inte förvänta sig att orsakssammanhang och bakgrunder klarnar. Är han världens sämsta skådespelare? Nej, faktiskt inte. Jag skulle kunna rabbla namn på värre klåpare, men nöjer mig med Chuck Norris tillsvidare. Seagal är i sina bästa stunder - "Nico", "Under belägring" - uthärdlig och tvingas också skärpa sig i närvaro av skarpare skådisar. Som flera av hans övriga filmer har "The Patriot" ett intressant uppslag, men i likhet med exempelvis "Hard to kill", "På farlig mark" och "The Glimmer man" blir filmen sakta men säkert allt sämre. Och sämre. Och sämre, för att i det här fallet landa som en lågbudgetvariant av Outbreak. Ämnet är intressant, men borde ha hanterats av någon annan. "The Patriot" borde vara en av hans minst våldsamma filmer, men jag misstänker ju längre filmen lider att det helt enkelt beror på budgeten. Explosionerna fick vara för att bolaget ville spara.

Här är Seagal den godmodige läkaren på landet, Wesley McLaren, specialist på både människor och deras husdjur. Dr Dolittles okände kusin får dock mer än vanligt att göra när neonassarna nosar i närheten. Milisledaren Floyd (spelad av Sartain som var rasistisk sheriff i "Mississippi brinner") bryter sin belägring, ger upp och går stolt in i den lokala domstolen. Ja, så var filmen slut...inte. Vi inser snabbt att Wes har ett förflutet som expert i statliga sammanhang omslutna av sekretess, men att han inte vill tillbaka in, trots förfrågningar. Naturmänniskan trivs på vischan och går sin egen väg - som Seagal alltid gör i alla sina filmer. Men milisen har släppt biologiska stridsmedel lösa i luften och Wes råkar vara bäst på just detta delikata - och den omtumlande höst när detta skrivs obehagligt aktuella - ämne.

Som actionfilm är det här med den måttstock som gäller väldigt beskedligt - i varje fall innan milisen tröttnar på den federala styrkans kontroll och anställer en liten lagom massaker. I retur får de läkaren-och-överraskande-nog-även-enmansarmén Wes att tampas med. Sidekickar den här gången är en cowboyfarbror av Zeb Macahan-typ, en indianväninna och en lika vän dotter som gillar hästar. Till att börja med... Så småningom uppstår inte oväntat både västernromantik och indianmystik. Egentligen är det kanske "På farlig mark 2" som avsetts. Det visar sig att indianer kan vara immuna mot det muterade monsterviruset. ”Hämnd för smittkopporna” kommenterar Wes indianväninna vid ett tillfälle. Och vi bugar för dagens historielektion. En god sak är i alla fall avsaknaden av repliken ”I am a deadly disease” från mirakelmannen Wes. Föga förvånande letar han lösningar i naturens skafferi. Inspirationen kan ha hämtats från "Medicinmannen" (1991)som inte heller utnyttjade sin potential utan gick vilse i djungeln, Sean Connery med hästsvans till trots. Men en dålig Connery är oftast bättre en bra Seagal.

Publikt var väl inte "The Patriot" någon av Seagals större succéer. Den tillhör, i alla fall på svensk mark, direkt-till-video-repertoaren. Förmodligen var inte försöket att göra en seriös budskapsfilm utan rejäla nacksvingar och ljudet av krasande kotor i parti och minut vad hans trognaste fans efterlyste. De våldsinlag som finns är ändå väl grova för den alternativa målgruppen, de som fostras till goda patrioter via Disney-producerade familjefilmer av lagom världstillvänd äventyrskaraktär. Filmen är inkonsekvent och halvbakad. Varför Wes till att börja med verkar hysa en slags sympati för milisgruppen utreds aldrig ordenligt. Han själv har som sagt en dunkel historia bakom sig, kanske så illa hoprafsad i manus att materialet slängdes. Klippen. Är. Ibland. Mycket. Bryska. Jump cuts utan stil.

"The Patriot" är trots allt ingen ren kalkon. Men den är heller aldrig i närheten av att verkligen kunna tas på allvar. Mer platt än pinsam.

----

Trivia: På Internet Movie Database finns 19 långfilmer registrerade med ordet patriot i titeln. flera från tidigt 1900-tal. Jag räknar i all ödmjukhet kallt med att de underbygger min tes...

© Johan Lindahl
2001-12-01

Originaltitel: The Patriot
USA, 1998
Regi: Dean Semler
Med: Steven Seagal, Gailard Sartain, L.Q. Jones, Camilla Belle, Silas Weir Mitchell, Molly McClure

Genre: Action

Sök