Blood Father (2016)
Mel i trubbel - igen
Projektet ’Mel Gibson utforskar sina mörkare sidor och utövar botgöring’ fortsätter. Han är inte helt bortkommen i de här markerna. Då kan man dels tala om geografiska, som i södra USA och norra Mexiko. I de trakterna utspelades ju även ”Get the Gringo” häromåret. Liksom i den filmen spelar Gibson en typ av antihjälte, en härjad herre med ett inte heltigenom fläckfritt förflutet. En man på jakt efter något slags upprättelse och med ett horn i sidan till många människor i sitt liv. Men när han får chansen att och förpliktar sig att hjälpa någon annan kommer han att i förbifarten se sig själv i ögonen på allvar och rannsaka sina inre drivkrafter. Kanske till och med driva ut en eller annan demon.
Link (Gibson) är en före detta fängelsekund bosatt i en sliten husvagn på en av de där gudsförgätna platserna som vi ibland brukar förknippa med ’white trash’ och en allmänt tröstlös tillvaro på Amerikas skuggsida. Han försörjer sig som tatuerare och har egentligen bara en riktig vän, sponsorn i vad som verkar vara lokalavdelningen av Anonyma alkoholister. Så söks han upp av den dotter han inte sett på många år. Hon är i trubbel.
Big Trouble. Och så uppstår ännu en sådan här berättelse om att återknyta kontakten och ta igen förlorad tid. Nu med synnerligen drastiska omständigheter och ett akut livshotande läge. Dottern har nämligen vistats i mycket dåligt sällskap och ställt till det gruvligt illa för sig. Hon är inte bara efterlyst av lagen utan även av farliga figurer på andra sidan densamma.
Dags för en roadmovie, en fader-dotterskildring - och en hel del skjutande. Historien kan brytas ner i tämligen raka och enkla beståndsdelar. Hur många djupare insikter ingår som bonus? Här hinner det i alla fall filosoferas en del i marginalen och vi bekantar oss med utmarker där alternativa inställningar till livet och laglydnad råder. Det är omväxlande action och relationsdrama, inte så originellt i sig. Men det finns något rått och primalt här. Något jordnära i grunden, tillräckligt organiskt för att ge filmen en starkare egen identitet än det kan se ut vid första anblicken. Det är inte riktigt bara en enkel historia om hämnd och råbarkad rättvisa. Det handlar om utsatta människor som inte har så mycket mer att lita på än varandra och då krävs att de även lär känna varandra bättre än de gjort tidigare. En ”Taken” för arbetarklassen - eller för dem som knappt ens har ett arbete? Det dammar och dryper om den här skildringen av förlorare på väg att upprätta sig själva på sina egna villkor. I processen tvingas de inte oväntat bokstavligen ta kål på en del av dem som försatt dem där de är, i förväntat bombastiska blodsutgjutelser. Men i perioder blir det också oväntat berörande.
© Johan Lindahl2016-11-20