MI-5 (2015)
Inte helt insnöad spionaction med starkt brittiska förtecken
En transport med förhinder. Viktig operation går snett. Farlig terrorist kommer undan. Någon måste ta smällen.
Inledningen och premissen i största allmänhet för ”MI-5” är väl inte precis ångande av originalitet. Men startsträckan vevas i alla fall igenom via ett flyhänt förfarande och en stuns som gör att intresset väcks om man är på rätt humör. Organisationen MI5 (ja, det ska väl egentligen skrivas utan bindestreck) är om jag förstått rätt, den brittiska motsvarigheten till FBI eller på närmare håll SÄPO. Den säkerhetsorganisation som bevakar hemlandets territorium i Storbritannien. Till skillnad från MI6 som rör sig utanför landets gränser och där exempelvis en annan fiktiv figur som agent 007 - även känd som James Bond - är anställd. Den här lilla filmen med originaltiteln ”Spooks: The Greater Good” utgör avlöpare till en långkörare i brittisk television med samma namn (”Spooks”, alltså). En serie som jag själv sett ytterst sparsamt av men verkar ha en väldigt brittisk prägel. Inte alltför optimistisk om alltings ädelhet och lite lagom småcynisk, möjligtvis.
Filmen har också en tydligt brittisk utgångspunkt, som i patriotisk, i betydelsen att en del av premissen är en akut hotbild där organisationen fruktas bli närmast upplöst, eller i varje fall kraftigt omorganiserad och hamna under amerikanska CIA:s kontroll. Att kalla filmen rent antiamerikansk är förmodligen att ta i men här finns ett visst manifesterat behov av att markera revir. Harry är en veteran i ledarskiktet och den som får ta stöten för den misslyckade fångtransporten. Han går under jorden och ger sig på att räkna ut vem i hans egen hjärntrust som sålt ut honom och orsakat katastrofen. Dessutom kan det vara en bra idé att avstyra ett befarat terrorattentat. I sin jakt anlitar han en av sina yngre adepter, en som han faktiskt sparkat för några år sedan, men ändå har något slags komplicerat fadersförhållande till. Jodå, lite sådan symbolik ska till här också. Vad övrigt är, är en serie spionagerelaterade spända situationer, allmänt utbredd paranoia och den där ständiga frågan om vem man egentligen kan lita på i den här röran. Och i den subgenren så är det här helt anständigt. Har vi sett det mesta förut? Ja. Men det berättas, om inte med bravur så i alla fall med bestämt brittiskt bordsskick, precision och inga direkt döda punkter.
Dessutom, för alla ”Game of Thrones”-fans där ute, vilket numera äro ganska många, ser vi självaste Jon Snow i nyckelrollen som den tidigare avsatte, men nu inofficiellt återinsatte yngre agenten Holloway. En kille som inte riktigt vet om han blir utnyttjad eller inte och i så fall av vem. Är gamle mentorn Harry hans verklige vän eller hans mest infernaliske fiende? Utan svärd och svartrock men med en modernare arsenal påminner hans rollfigur ändå om Snow-grabben i avseendet allmän munterhet. Det vill säga, inte mycket alls av den varan. Mer av den sammanbitna bisterheten och samtidiga målmedvetenheten som vi lärt oss känna igen hos Kit Harington i en helt annan värld med helt andra förutsättningar - eller kanske inte så fundamentalt olika trots allt.
© Johan Lindahl2016-11-26