Paradiset (2002)

Bortrationaliserad spänning

- Tänk vad världen är liten, konstaterar en karaktär halvvägs in i filmen.

Och det är väl tur. Filosofiskt kan man se det som en kommentar till att Världen Utanför (glöm Gardells schlagerskola för ett ögonblick, OK? Det finns mer därute) kommer allt närmare inpå oss även i de nordligaste avkrokarna. Den här filmen hänger dock i hög grad på att alla råkar vara på rätt plats vid rätt tillfälle för att rätt tillfälligheter ska uppstå och föra handlingen framåt. Så är det ju i alla filmer, invänder någon rättmätigt, men ibland känns det tydligare än annars och då kan man börja bli orolig. Sammanträffandena verkar också vara mer markerade än i Liza Marklunds litterära förlaga. Och här får jag intrycket att Colin Nutley så snabbt och behändigt som möjligt vill hinna med de ofrånkomliga spänningsmomenten, närmast pliktskyldigt, för att kunna koncentrera sin energi på relationsproblematiken i stället.

Det märktes redan i "Sprängaren". Där fick vi i alla fall en tilltagen dos av den yttre dramatik som boken bjöd på. Men det måste ha varit en nödbedd Nutley som kompromissade med sin konstnärliga kallelse. Nu är det fullständigt uppenbart att han vill undvika att göra något som till formen liknar en thriller. Första timmen drar han ändå upp en furiös farthållning och spänner bågen högt för att etablera alla spår från förlagan. Så långt är jag med, i stort sett. Det är välspelat och skådespelarna, valda med omsorg i vanlig ordning, sätter sin personliga prägel på sin respektive rollfigur utan att ha så mycket tid på sig var. Men sedan är vägvalet verkligen inte det jag velat se. Alla tänkbara möjligheter till nagelbitande nervpärser slarvas, eller snarare rationaliseras, bort. Our Englishman Adopted vill inte. Det handlar inte så mycket om kompetens, för det framskymtar i några snabbt iscensatta jakter och våldsamma uppgörelser att han är fullt kapabel till raffel. Men tankarna är på annat håll. Det kan jag respektera, men jag måste ändå reservera mig mot resultatet när vi landat efter den andra timmen.

Då har pulsen planat ut, energin fallerat och ja… jag tycker att vi har fått se fel film, eller i alla fall bara halva historien. Det vore intressant att veta vad Colins kollega Anders Nilsson ("Noll tolerans", "Livvakterna") hade gjort i motsvarande läge. Rensat ut alla relationsdiskussioner och kört gasen i botten från början till slut? Kanske inte bättre, men lika boktroget på sitt sätt? Jag vill hävda att man kan komprimera det viktigaste i en kriminalroman på några hundra sidor betydligt bättre än så här, och definitivt i fallet "Paradiset". Man hade kunnat markera både maggropskänslan och fått med en fördjupningsfas. Nu är det jämntjockt. Sammanhangen förklaras i stora drag, kanske förtjänstfullt men inte fantasifullt. Trycket lättar alldeles för tidigt. Vi får orden men inte musiken.

Vad som borde redas ut för dem som inte läst någon av böckerna är att "Paradiset" utspelas några år före "Sprängaren". I denna prequel har blivande stjärnreportern Annika Bengtzon ett vikariat som redigerare på den fiktiva tabloiden Kvällspressen. Hon försöker samla ihop sitt liv efter att det stormiga förhållandet med ungdomskärleken Sven slutat i tragik, ett kapitel som avhandlas i boken Studio sex. Annika har svårt att bli vid sin tilldelade läst och söker scoopen på fritiden. Stiftelsen Paradiset kan vara ett sådant de säger sig gömma kvinnor som inte fått hjälp av myndigheterna på annat sätt. Deras identiteter raderas från alla register och de försvinner från sina plågoandars räckvidd. Samtidigt kommer Annika i kontakt med just en kvinna på flykt, Aida från Bosnien. I hennes väg kommer också kommuntjänstemannen Thomas som nyligen ombetts att hitta hål i budgeten för en faktura från sagda stiftelse och är på väg att krevera av ackumulerade frustrationer. Thrillerelementet i boken kretsar främst kring den jugoslaviska maffian. Den delen har Nutley verkligen ansträngt sig att avdramatisera. Men, vad värre måste vara ur hans synvinkel, även Annikas personliga skärseld kyls av när den borde vara som hetast. I boken innehåller hennes liv flera riktigt tunga livsavgörande moment och fram till en viss punkt framställs de trots allt i en trovärdig dager även i filmen. Sedan kan jag inte tycka annat än att både terrorn och det psykologiska traumat har trivialiserats bortom det ursäktligas gräns.

Allt detta sagt kan man ändå glädjas åt flera övertygande skådespelarinsatser. Maria Lundqvists minspel är lika obetalbart som i "Sprängaren" och Örjan Ramberg som chefredaktör är fortfarande smådryg och ger kontur åt Anders Schyman som i böckerna kan verka osannolikt mycket hedersknyffel för att ha en sådan post. Nykomlingarna i sammanhanget, Suzanne Dilber och Lisa Nilsson smälter in utan synliga problem i den rutinerade skaran, där exempelvis Brasse Brännström närmast fått nöja sig med en cameo på kontoret. Men han är som sagt inte ensam om att ha ett starkt begränsat antal minuter att agera ut på.

Slutsats: lite upprörd har man rätt att vara.

- Du ska inte vara ljum, för då ska jag utspy dig ur min mun, förkunnar en annan tung litterär produkt som gett upphov till några filmer genom åren.

Riktigt så illa mår jag inte, men det stramar lite i strupen av syrlig missnöjespolemik.

----
Trivia
Angående "Sprängaren" anmärkte jag en aning småaktigt på petitesser som valet av datorplattform i redaktionsmiljön, vilket sänkte trovärdighetströskeln några centimeter. Men visst har de bytt upp sig nu… eller såg jag fel i hastigheten?

© Johan Lindahl
2003-03-21

Originaltitel: Paradiset
Sverige, 2002
Regi: Colin Nutley
Med: Helena Bergström, Niklas Hjulström, Suzanna Dilber, Lisa Nilsson, Örjan Ramberg, Reine Brynolfsson, Ewa Fröling, Katarina Ewerlöf, Maria Lundqvist, Angela Kovacs, Georgi Staykov

Genre: Action, Kriminalfilm
Svensk biopremiär: 2003-02-28
Teman: Journalister

Ingår i följande teman

Sök